Becka och jag tog studenten tillsammans för tio år sedan. Tio år.
På gymnasiet satt vi ofta i mina föräldrars kök och drack litervis med te och åt hinkvis med popcorn. Vi lyssnade på Suzanne Vega och Sineád O'Connor som jag då, precis som nu, tyckte mycket om.
Och så skrev vi ner våra mål.
Typ livsmål fast för en mer överskådlig framtid. Typ nån månad. Eller en termin. Fast vi skrev om dem oftare än så. Det var fint att sitta där och tänka över vad vi ville förändra, vad vi ville göra mer av (baka mer bröd), hur vi skulle gå ned i vikt och bli skitsnygga, hur vi skulle bli bättre människor, snällare, ödmjukare, coolare och modigare. Sedan när vi skulle göra nya mållistor plockade vi fram de gamla och så bockade vi av de punkter vi tyckte vi hade lyckats bra med (baka mer bröd).

Ikväll när vi hade ätit vår fantastiskt goda pizza, tittat på en dansfilm med usel story men snygg dans, hällt upp te i våra tekoppar och satt på musik (Suzanne Vega fanns med i spellistan), då plockade vi fram papper och penna och skrev ner våra mål.
Jag kan avslöja att jag år 2010 kommer vara modigare, tro mer på mig själv och mina förmågor, och gå på museum och utställningar oftare.


Fotona ovan visar förövrigt tydligt och klart vilken fantastiskt vacker kvinna den där Becka är.

Och den hemliga ingrediensen är inte hemlig. Jag avslöjar gärna. 6 stycken klippta limeblad rätt ner i tomatsåsen.

Innan jag kliver på spårvagnen tittar jag bakåt och skjuter. Shoot a picture.
En ledig helg om man tittar framåt.
Det är för kallt för min hjärna. Den, precis som mobiltelefoner, stänger av sig själv under extrem kyla.
Dessa väderförhållandena. Jobbigt ord att säga. Jag skriver det istället.
Min hjärna känner sig som nöjdast när kroppen är inomhus med pyjamasbyxor på. Min hjärna har inga pyjamasbyxor, men den känner värmen ändå. Benen och rumpan delar med sig. Det är snällt av dem.
Ni märker, hjärnan är inte upptinad än. Och snart ska jag ut i kylan igen. Man behöver mat. Hjärnan vet det, och kan därför acceptera att pyjamasbyxorna får ersättas av andra byxor ett tag. Pyjamasbyxorna värmer inte lika bra i 16 minusgrader, nämligen.

Det vet hjärnan också. Nu när den är upptinad.

Det är lite läskigt. Samtidigt som det är fantastiskt. Jag talar om känslan av att ha en massa idéer som över förväntan lyckas översättas till verkligheten. Det känns nästan lite magiskt. Än har jag tre, fyra idéer kvar. Jag undrar hur det ska gå med dem.

Jag hoppas att folk ser det jag ser i mina skapelser.
Att den som får ett Lotta Losten-armband om handleden ska känna att det formas perfekt utmed huden. Att det hör samman med dig. Att det inte kan se likadant ut på någon annan än just dig, eftersom materialet följer din kropp. Att det vilda och det kontrollerade får finnas tillsammans.
BÃ¥de i armbandet och i dig.