Promenerade genom Backaplan idag. Färre hus för varje gång man passerar. Var på jakt efter en thairestaurang som skulle ligga någonstans just här.
Här bredvid för att vara exakt.
Kanske försvinner det huset också, men vi får hoppas att restaurangen blir kvar för ack, så gott och billigt det var!

Så här har jag aldrig sett dem förr. Gult passar bra. Bättre än blått.
Arbetsvagn säger skylten.
Alla de andra spårvagnarna är avundsjuka. De vill också vara unika. De vill också få folk att lyfta blickar och kameror mot dem.
Arbetsvagnen plingar nöjt och kör stolt iväg genom tunneln med vetskapen om att allas ögon är riktade på just den.

När jag fyllde nio år började jag skriva dagbok på allvar.
Inte bara någon gång då och då, utan varje dag. Jag slog vad med mig själv. Kan jag klara att skriva varenda dag tills dagbokens sista blad? Det kunde jag, utan några problem. Så jag fortsatte på nästa dagbok. Min familj köpte fina dagböcker till mig i födelsedagspresent och julklapp, uppmuntrade mig att fortsätta skriva.
Och jag skrev. Varje dag. Ibland mycket, flera sidor av händelser och känslor. Ibland bara någon rad. Idag är det torsdag. Godnatt. Men jag skrev ändå något varje dag.
Och det gör jag fortfarande. Har inte missat en endaste dag sedan jag fyllde nio år.
Detta är alla mina dagböcker i kronologisk ordning. Fast jag glömde en, den som ligger på sängbordet just nu.

Genom mitt dagboksskrivande har jag lärt mig så mycket. Att berätta en historia kort och tydligt. Att inte krångla in mig i omständliga tankegångar, att finna kärnan i mina tankar och grubblerier och få ner dem i skrift. Mina dagböcker är nog det jag är mest stolt över och nu har jag en dagbok här också. En dagbok för mig men också för er.
Den här månaden har det varit 1032 unika personer här och läst och tittat. Och september är inte slut än. Första månaden som siffran klättrat över 1000-strecket.
Och nu är jag sådär stolt igen.
Många av er som läser känner jag inte, men jag skulle så gärna vilja. Det känns fint att veta att ni finns därute. Mitt statistikprogram skvallrar, berättar i alla fall lite för mig. Men åh, vad jag skulle vilja veta mer!

Jag har blivit bestulen på den här dagen. Tjuven heter Migrän. Har legat och ynkat under täcket och slösat bort hela min lediga dag. Lagom muntert.
Klockan halv nio på kvällen ringde dörrklockan och där utanför stod Fia med resväskorna. Hon bor hos mig ibland och nu kom hon direkt från Öland. Jag fick strikta restriktioner att hålla mig borta från köket. Förpassad till tv-soffan. Överraskning på gång.
Och en sån fin överraskning sen då! Från Ölands skördefest till Lottas vardagsrum.

Nu börjar min dag. Det känns som förmiddag. Inte bra för nattsömnen, men skit i den.