När jag fyllde nio år började jag skriva dagbok på allvar.
Inte bara någon gång då och då, utan varje dag. Jag slog vad med mig själv. Kan jag klara att skriva varenda dag tills dagbokens sista blad? Det kunde jag, utan några problem. Så jag fortsatte på nästa dagbok. Min familj köpte fina dagböcker till mig i födelsedagspresent och julklapp, uppmuntrade mig att fortsätta skriva.
Och jag skrev. Varje dag. Ibland mycket, flera sidor av händelser och känslor. Ibland bara någon rad. Idag är det torsdag. Godnatt. Men jag skrev ändå något varje dag.
Och det gör jag fortfarande. Har inte missat en endaste dag sedan jag fyllde nio år.
Detta är alla mina dagböcker i kronologisk ordning. Fast jag glömde en, den som ligger på sängbordet just nu.

Genom mitt dagboksskrivande har jag lärt mig så mycket. Att berätta en historia kort och tydligt. Att inte krångla in mig i omständliga tankegångar, att finna kärnan i mina tankar och grubblerier och få ner dem i skrift. Mina dagböcker är nog det jag är mest stolt över och nu har jag en dagbok här också. En dagbok för mig men också för er.
Den här månaden har det varit 1032 unika personer här och läst och tittat. Och september är inte slut än. Första månaden som siffran klättrat över 1000-strecket.
Och nu är jag sådär stolt igen.
Många av er som läser känner jag inte, men jag skulle så gärna vilja. Det känns fint att veta att ni finns därute. Mitt statistikprogram skvallrar, berättar i alla fall lite för mig. Men åh, vad jag skulle vilja veta mer!