Självantände popcornet genom att gnugga sig mot sina grannar?
Eller var det ett popcorn som ville ut i friheten så till den milda grad att han tog i av alla sina krafter i ett försök att få locket att öppnas? I så fall - HA HA! Misslyckat!!

(Fast jag släppte ut den sen. jag är inte ond.)

Fia kom förbi för att säga hejdå till David som sticker på filmjobb ikväll och inte kommer vara här när Fia säger Bye Bye, Sverige.
Jag följer min normala förkylningscykel. Den innebär att jag så fort kroppen blir bättre drabbas av överenergi. Toklycka över att inte vara däckad av snor och feber vilket leder till att jag tröttar ut mig på någon timme.
När Fia kom var jag i topp. Som synes.
Ikväll tillfrisknar jag med te och popcorn och fina samtal med en av de vackraste flickorna i världen. Ja ni ser ju själva hur toksnygg hon är, den där Fia.

Dagar av stilla vajande i vinden är förbi.
Stormen är här och gör allt för att du ska tappa fästet. Hänga sig kvar när regnet piskar och slår. Det är allt du kan göra.
De därinne har det varmt och skönt. Fotograferar din kamp mot vädrets makter. Sedan slår de sig ner i soffan igen. Värmer sig med en kopp te och glömmer hur du kämpar, bara någon meter ifrån dig. Det är andra halvan av november nu.
Varken höst eller vinter.

Idag gick jag utanför dörren. Gick till affären och tillbaks.
Det räckte för att få mig andfådd.
Lite senare fick David mig att skratta. Mycket.
Då fick jag andnöd. På riktigt.
Har aldrig haft det förr. Det var spännande. Och obehagligt.
Nu vågar jag inte skratta mer förrän jag är frisk.

Måtte jag bli frisk fort innan jag påverkas av skrattlösheten så mycket att mitt liv blir trist och humorlöst i all evighet. Det vore hemskt.