Idag gick jag utanför dörren. Gick till affären och tillbaks.
Det räckte för att få mig andfådd.
Lite senare fick David mig att skratta. Mycket.
Då fick jag andnöd. På riktigt.
Har aldrig haft det förr. Det var spännande. Och obehagligt.
Nu vågar jag inte skratta mer förrän jag är frisk.

Måtte jag bli frisk fort innan jag påverkas av skrattlösheten så mycket att mitt liv blir trist och humorlöst i all evighet. Det vore hemskt.