Så känns det just nu. Jag vet någon som inte är min vän nu i alla fall: Öron, näsa, halsregionen.

En buddhistisk munk klev på spårvagnen en kall, ruggig, ovanligt grå novemberdag på Hisingen. Det tunna tyget i hans starkt lysande orangea dräkt fladdrade i vinden. Kylan letade sig förmodligen in under kanten och upp längs hans ben. Han hade ingen jacka på sig. På huvudet satt en grå yllemössa och hans händer bar rejäla handskar. Han fick kämpa för att få upp spårvagnsdörren, sen försvann han i vagnens framfart.
Det kan inte vara lätt att vara buddhistmunk i det här vädret.

Flickan på nedersta bilden heter Fia och har en man i Sydafrika. Vi har haft henne hos oss hela sommaren men nu lämnar hon oss snart för kärlek och olidlig värme. Hemma hos mig blev det avskedsfest. Inte för att man riktigt begriper det. Att hon snart inte kommer sova på madrass i mitt vardagsrum, lämna fina lappar åt mig när jag kommer hem från jobbet, skratta åt min ovilja att slänga saker från kylskåpet vars bästföredatum nu är historia.
Kanske känns det mer sen. Nästa vecka. När hon packat färdigt och man ska kramas hejdå. När veckan sedan har gått och hon bara kan nås via facebook.
Till nästa sommar då hon återigen har en plats på min madrass.