Vi var femtio minuter tidiga till vår buss. Så tidiga att inte ens de digitala tidtabellsskärmarna visste vart vi skulle gå. Vi chansade, och vi chansade rätt. Vid Gate 20 kunde man titta ut på Vättern. Häromdagen var hela världen vit, idag var den blå.
Vägarna var hala. I min hjärna var nervositeten glashal. Vi kom hem hela.
Det är skönt att vara hemma och hel.
Julens mest fotograferade kisse åmar sig för kameran i sann
make love to the camera-anda.
En Johanna jag känt i nästan 25 år.
Vi delade nog 3 liter te ikväll.
(Oj, vad min blåsa kommer påminna mig om det i natt.)
Man kan ju inte vara helt ledig när det kliar i de kreativa fingrarna.
Många beställningar på armband har jag också. Det här var ett. Svart, och inflätad silverfärgad, koppartråd och pärlor i metall-, glas- och pärlemofärger.
Det var så himla himla halt i dag! Jag kände mig som en gammal tant ...
Du ÄR en gammal tant!
Äh!