Vi var femtio minuter tidiga till vår buss. Så tidiga att inte ens de digitala tidtabellsskärmarna visste vart vi skulle gå. Vi chansade, och vi chansade rätt. Vid Gate 20 kunde man titta ut på Vättern. Häromdagen var hela världen vit, idag var den blå.
Vägarna var hala. I min hjärna var nervositeten glashal. Vi kom hem hela.
Det är skönt att vara hemma och hel.