När jag är sjuk tittar jag på skit.
Det är nåt jag behöver då, okej!?
Den här gången plöjer jag första säsongen av Charmed, eller Förhäxad som den heter på svenska.
Ni flesta vet säkert redan. Det handlar om tre systrar som när mormodern dör får en massa coola magiska krafter. Och helt plötsligt måste de döda demoner samtidigt som de ska behålla sina vanliga jobb som kock, antikspecialist och, tja, ständig arbetssökande. Systrarna är coola, löser problem, räddar människor i knipa och så måste de ständigt kämpa för att inte avslöja sina gåvor för resten av världen, exempelvis de många, olika pojkvännerna som dyker upp under seriens gång. Avsnitten är späckade med en massa kärlek som givetvis alltid är överöst med amerikanskt dravvel, sjukt dåliga specialeffekter när de tar sig an monster som oftast ser löjliga ut och är värdelösa på att agera (var hittar man monster som är bra på skådespeleri?), och sist men inte minst lite klassisk ofarlig humor.
I love it!

Minns när jag först upptäckte Charmed. Det var när jag läste genusvetenskap i Lund. Kommer ihåg hur jag lite genant erkände för en av mina kursare, Viktoria, att jag brukade titta på den när jag kom hem från föreläsningarna. Det gick alltid lagom till att jag skulle äta min middag.
Jag hade inte behövt skämmas. Viktoria gillade den också! Det slutade med att vi diskuterade genusrollerna i serien (struntade i de lite sämre, gladdes åt de bra) och helt plötsligt kände jag mig mycket mindre generad.
Fast. Det ÄR verkligen inte bra. Även om det ÄR det.
Shit. Jag är förkyld OCH schizofren.

David gör sitt bästa för att förkylda Lotta ska vara glad.

Glass är medicin.

Den dagen högfärdshostan ersätter den nuvarande klökreflexhostan blir jag lycklig.

När man är för svag för att snyta sig då är man inte till mycket nytta här i världen.

Förkylningsoutfit och sjukfrisyr hör man inte ofta om i modevärlden. Av förklarliga skäl.

Och sist men inte minst:
Ynk Ynk Ynk Ynketi Ynk Ynk Ynk.

I helgen satt jag lite otippat och såg repriser av tv-.programmet Stjärnkockarna. Oväntat intressant.
I slutet av tredje programmet händer dock något mer än lovligt galet.
En av jurymedlemmarna, Tom Sjöstedt, är besviken på Team Martina Haags middag och uttrycker sig som följer:
Jag har saknat något i er matlagning från första gången vi åt och nu har jag kommit på vad det är: ni är kvinnor och ni lagar väldigt feminin mat. Det är inte ert fel att ni är kvinnor, men alltså, det finns ingen styrka.

Ha Ha! Allvarligt!?

När sedan Aftonbladet ger honom en chans att be om ursäkt, vad svarar han då? He he. Jo:
– Hjärnan och munnen samarbetar inte alltid. Män och kvinnor lagar självklart lika bra mat. Vad jag ville få fram var att de är mammor, och när man lagar mat till barn hela tiden blir man rädd för att salta och smaksätta.

Och det ska vara hans URSÄKT!?
Ibland överträffar verkligheten sagornas mest puckade historier. Jag anar att Tom Sjöstedt kommer bli kvällspressens nya älskling.
Det lär hoppa fler grodor ur hans mun än ur Anna Ankas.