När jag är sjuk tittar jag på skit.
Det är nåt jag behöver då, okej!?
Den här gången plöjer jag första säsongen av Charmed, eller Förhäxad som den heter på svenska.
Ni flesta vet säkert redan. Det handlar om tre systrar som när mormodern dör får en massa coola magiska krafter. Och helt plötsligt måste de döda demoner samtidigt som de ska behålla sina vanliga jobb som kock, antikspecialist och, tja, ständig arbetssökande. Systrarna är coola, löser problem, räddar människor i knipa och så måste de ständigt kämpa för att inte avslöja sina gåvor för resten av världen, exempelvis de många, olika pojkvännerna som dyker upp under seriens gång. Avsnitten är späckade med en massa kärlek som givetvis alltid är överöst med amerikanskt dravvel, sjukt dåliga specialeffekter när de tar sig an monster som oftast ser löjliga ut och är värdelösa på att agera (var hittar man monster som är bra på skådespeleri?), och sist men inte minst lite klassisk ofarlig humor.
I love it!

Minns när jag först upptäckte Charmed. Det var när jag läste genusvetenskap i Lund. Kommer ihåg hur jag lite genant erkände för en av mina kursare, Viktoria, att jag brukade titta på den när jag kom hem från föreläsningarna. Det gick alltid lagom till att jag skulle äta min middag.
Jag hade inte behövt skämmas. Viktoria gillade den också! Det slutade med att vi diskuterade genusrollerna i serien (struntade i de lite sämre, gladdes åt de bra) och helt plötsligt kände jag mig mycket mindre generad.
Fast. Det ÄR verkligen inte bra. Även om det ÄR det.
Shit. Jag är förkyld OCH schizofren.