Nu har jag varit sjuk i den här jävla förkylningen i en vecka. Visst har jag börjat få friskvittring (inte fiskvittring som min mamma tyckte jag sa...) men än är det inte över.
Jag tar ut mig helt av ett telefonsamtal. Eller en promenad till mataffären.
Friska vårluften är underbar. Jag längtar till jag också är frisk och kan gå raska promenader med musik i öronen och vind i håret.
Har gjort några fina smycken, men har ingen kamera där jag befinner mig. Shit, vad jag saknar kameran! Mobilen klarar inte så mycket som min kreativitet kan önska. Ni får bilder så fort kameran och jag har återförenats. Det kan jag lova!
I min längtan efter fotograferande tittar jag på massa gamla foton. Denna är från Slottsberget.
Tittade tillbaks i min dagbok. På mars för ett år sedan. Då var det så himla mycket vår och jag hade plockat fram min karamell till vårjacka. Blev så inspirerad av 2009 års Lotta att jag bestämde mig för att hänga in vinterkappan så fort jag blir frisk.
Och innan såg jag en blyg liten krokus i rabatten utanför huset. Den hade legat där och lurat under den tjocka snön och bara väntat på sin entré.

Hittade en extremt greppvänlig morot i grönsaksdisken på Hemköp. Känns fel att äta upp den. Hör nu hur David skär den i små skivor ute i köket.
Vad ska man med en ergonomisk morot till? Den ser lite snuskig ut. Kanske därför David hackar sönder den nu.

Eddie Izzard är en galen man. Han bestämde sig för att springa 43 marathon på 51 dagar. Runt United Kingdom. Han har typ aldrig sprungit innan. Galet, it is.
Och roligt. För Eddie har svårt med koncentrationen. Hittar saker som intresserar honom, springer iväg och köper en glass, "Oh Ducks!", iväg till en damm och hej till en gubbe, och lyckas dessutom vara rolig även när han har vansinnigt ont i sin stackars kropp.
Själv ligger jag still i soffan och känner mig lite bättre idag, tror jag, men inte frisk nog att orka gå utanför dörren. David är i stan och lovade att passa på att köpa sushi till mig. Första dagen sedan i söndags som jag längtar efter mat. Det måste ju betyda nåt liksom.
Ã…h, Sushi.

Idag är nog en dag på bättringsväg.
Ett symptom har dykt upp. Ett som alltid infinner sig hos mig när jag är tokförkyld.
Jag vill äta knäckebröd med öronen.
Det kliar nåt så vansinnigt inne i huvudet, öronen, svalget. Någonstans därinne där man inte kan nå. Det hjälper inte att äta saker med munnen. Det funkar inte att klia med tops i öronen, så långt in får man inte, och kan man inte, peta!
Det slår ned som någon konstig instinkt. Ahaa!, säger hjärnan! Ett knäckebröd skulle råda bot på kliet! Ahaa!!
När det sedan går upp för mig, ungefär på samma vis som när man kommer på att det inte går att ringa David och berätta att batteriet i mobilen tagit slut och att jag inte kommer kunna ringa honom på ett tag, ja då blir det jobbigt. Då skriker jag rätt ut i luften:
JAG VILL ÄTA KNÄCKEBRÖD MED ÖRONEN!!

Sen har vi det här med allt snor. Men den delen ska jag bespara er tror jag.