Förr ett stort, starkt träd. Nu sönder i tusen bitar.
Kvarlevorna i högar på marken. Likdelarna utspridda av vind och kanske en och annan mänsklig/omänsklig fot.
Högarna är stackar för genmanipulerade myror. Vem vet vad vi i framtiden kommer behöva jättemyror till? Då kommer vi behöva hitta bostäder för dem. Bäst att spara redan nu.
Kanske nåt sånt.

Detta är jag idag. Så färgglad att hela världen vänder sig om när jag går förbi. Sverige går i dova kulörter men solen har påbörjat sin resa och jag drar plikttroget mitt strå till stacken.
Om naturen saknar klorofyll borde vi människor hjälpa den på traven, men istället verkar det som att vi är rädda.
Ingen vill konkurrera med moder natur. Vem vet vad som skulle kunna hända!
Jag vet: folk ler mot dig när de möter dina ögon.

Att något så tunt och skört har överlevt vintern ser jag som ett smärre mirakel.

Hörde nåt om att det är Vaginans dag på lördag. Det kan jag ju inte låta gå förbi obemärkt...
Håll utkik. Det lovas tävling!