Häromdagen köpte jag en liten knallröd ask att ha som pillerask/hårsnoddsask/hårnålsask. Alltså inget man måste ha men något jag har svårt att motstå. Insåg när jag kom hem att jag har onödigt många onödiga askar.
Dukade upp några av dem på mitt köksbord. Små cigarettetuier att ha visitkorten i, minnen från min farmor, en jag gjort själv i metallslöjden, någon jag fått som present, ett par jag köpte i Prag.
Det kommer bli fler. Det vet jag. Jag dras till dem.
Det är ju inget skadligt beroende i alla fall...

I Sverige är alla former av graffiti förbjudet. I Prag är det inte så, vilket har skapat nåt spännande i form av många, många fler olika sorters graffiti. Om man ska synas bland klotter får man vara kreativ.
Och jäklar vad kreativa Pragborna är!
Reklam för klubbar, affärer och konserter sprayas direkt på väggarna, restaurangerna låter någon duktig konstnär göra en fin logga på väggen utanför dörren.
Man hittar på nya saker!
Klottret är ju inte direkt vackert i sig, men mot en sprucken vägg och med en vit fredsduva i ena hörnet tycker i alla fall jag att det är smått poetiskt. Ett konstverk skapat av flera olika människor. Lite som en sån där rolig vikgubbe man gjorde när man var liten. Den som börjar har ingen aning om hur det ska sluta. Det vet inte heller den som blir den som avslutar verket, för hur ska man egentligen någonsin veta när väggen är färdig?

Detta är rubbat. Och fantastiskt. Och en hel drös med superlativ i alla former. Lite äckligt också (Ha tålamod, det galna kommer en liten bit in i klippet).
Jag undrar om flickorna hade nytta av detta i sina vanliga liv. Underlätta vardagen liksom.

Ni har förmodligen fattat att jag gillar gamla, slitna husfasader. Om inte, så har ni läst väldigt dåligt.
Det som är så underbart med Prag är att nästan varenda hus ser ut som ett rådhus. Både i de finare områdena och i arbetarkvarteren. De som byggde husen lade ner sina själar i projektet. Anlitade fasadmålare, skulptörer, skyltmakare och en mängd andra hantverkare som alla fick ge sin prägel på byggnaden.
Sedan har vi hus och väggar som verkligen ser ut att ha gett upp. Men de står kvar. Och det har börjat växa ogräs på dem. Och färgerna har blivit många: inte en jämn yta utan ett brokigt mönster av tid, erfarenheter, väder, vind och avgaser. Varför anses det vara fulare än en cementgrå vägg utan minsta lilla färgskiftning eller ojämnheter (sådana som pryder stora delar av Sverige, till exempel Hisingen)?
Det övergår mitt förnuft.