Ni har förmodligen fattat att jag gillar gamla, slitna husfasader. Om inte, så har ni läst väldigt dåligt.
Det som är så underbart med Prag är att nästan varenda hus ser ut som ett rådhus. Både i de finare områdena och i arbetarkvarteren. De som byggde husen lade ner sina själar i projektet. Anlitade fasadmålare, skulptörer, skyltmakare och en mängd andra hantverkare som alla fick ge sin prägel på byggnaden.
Sedan har vi hus och väggar som verkligen ser ut att ha gett upp. Men de står kvar. Och det har börjat växa ogräs på dem. Och färgerna har blivit många: inte en jämn yta utan ett brokigt mönster av tid, erfarenheter, väder, vind och avgaser. Varför anses det vara fulare än en cementgrå vägg utan minsta lilla färgskiftning eller ojämnheter (sådana som pryder stora delar av Sverige, till exempel Hisingen)?
Det övergår mitt förnuft.