Vi hade finfrämmande idag. David tog tillfället i akt att ta fram inspelningsmakapären för att få bebisljud på band. Så fort micken hamnade framför lille Elis ansikte så tystnade han. Helt knäpptyst blev han.
Behändigt, tänkte föräldrarna som haft en svår natt och undrade om de fick låna med sig grunkan hem kanske?
Till slut fick David i alla fall en intervju med det lille livet.
Vi får se vilken film han blir filmstjärna i en dag...

Spelevinken David Sandberg har varit i farten igen.
När jag precis skulle till att promenera hem från jobbet igår dök detta mmset upp.
Det där är min byrålåda och mina nytvättade kläder.
I sitt tvättsorterande hade David fått tråkigt och behövde underhålla sig lite. Han menar att byrån kräktes upp alla mina kläder på golvet. Jag tror han hittar på.
Inte kan väl byråer kräkas?

När jag kom hem var kläderna väl nedstoppade och munnen, jag menar lådan, var ordentligt stängd.

Man kan ju undra vad David har för sig när jag inte är hemma, som han väljer att inte skickar bilder på...

I mina föräldrars kök spelas det ofta musik i den lilla stereon i hörnet. Vi har nämligen en regel i familjen Losten: Den som diskar väljer musiken. Detta leder givetvis till att det är huggsexa om vem som ska få diska.
Om man inte får diska hoppas man att den som gör det väljer bra musik. Svängig musik, som man kan dansa till. För om man inte diskar måste man torka. Och då har man ju en diskhandduk i näven som man kan svänga omkring sig i takt till musiken, använda som ett dansredskap, snärta till diskaren på benen med precis när musiken vill att man ska det. Som i Simon & Garfunkels I am the rock. Ni vet vilket ställe jag menar va? Snärtvänligt, är ordet.

Hemma i mitt kök finns ingen stereo. Där dansas det aldrig. Där snärtas sällan, och kökshanduken får som mest viftas lite med mellan torkandet av en kopp och en tallrik.
Det är inte som att mitt kök är odansvänligt, det saknar bara högtalare.

Ikväll dansade jag. I vardagsrummet. Till Florence + the machine och lite annat. Ingen kökshandduk behövdes. Ingen diskade.
Men det var samma känsla.
Det är en känsla som flyger över mig lite titt som tätt och då går det inte på något vis hejda sprittandet i benen.
Det är bara dansa som hjälper.

När man ändå bara står i sushikö kan man ju sysselsätta sig med att ta bilder på sånt man ser runt omkring sig.