I mina föräldrars kök spelas det ofta musik i den lilla stereon i hörnet. Vi har nämligen en regel i familjen Losten: Den som diskar väljer musiken. Detta leder givetvis till att det är huggsexa om vem som ska få diska.
Om man inte får diska hoppas man att den som gör det väljer bra musik. Svängig musik, som man kan dansa till. För om man inte diskar måste man torka. Och då har man ju en diskhandduk i näven som man kan svänga omkring sig i takt till musiken, använda som ett dansredskap, snärta till diskaren på benen med precis när musiken vill att man ska det. Som i Simon & Garfunkels I am the rock. Ni vet vilket ställe jag menar va? Snärtvänligt, är ordet.

Hemma i mitt kök finns ingen stereo. Där dansas det aldrig. Där snärtas sällan, och kökshanduken får som mest viftas lite med mellan torkandet av en kopp och en tallrik.
Det är inte som att mitt kök är odansvänligt, det saknar bara högtalare.

Ikväll dansade jag. I vardagsrummet. Till Florence + the machine och lite annat. Ingen kökshandduk behövdes. Ingen diskade.
Men det var samma känsla.
Det är en känsla som flyger över mig lite titt som tätt och då går det inte på något vis hejda sprittandet i benen.
Det är bara dansa som hjälper.