Tjugofyra timmars arbete framför mig. Om nån timme. Jag tar en kopp te till. Eller är det kanske dags för dagens första kopp kaffe?
Min kopp lämnar inte min hand många minuter. Den är alltid nära mig; som en förlängning av kroppen. Jag förstår rökare som när de slutat röka känner att de saknar den delen av sin kropp. Som om man mist en lem. Amputerat en del av sin arm och känner fantomsmärta.
Nu har jag inte tid att skriva mer. Kaffet väntar, och jag dyker återigen ner bakom koppens rand.

Här fastnade jag länge. Fotade en miljon vinklar. Skymningsljuset plockar fram rostens alla färger och nyanser. Så vackert, så vackert. Den har nog aldrig blivit så uppskattad förr, den där ställningen.

Vi såg nog suspekta ut när vi stod och fotade in på kraftstationen. Ingen skulle väl tro oss om vi sa som det var; Vi såg skönhet i stängslet och plasten mot skymningshimlen.

Om en ensam soffa räknas som inredning. Och om baksidan på en graffitimålad fabriksbyggnad kan kallas innergård.
Annars inte.