Tjugofyra timmars arbete framför mig. Om nån timme. Jag tar en kopp te till. Eller är det kanske dags för dagens första kopp kaffe?
Min kopp lämnar inte min hand många minuter. Den är alltid nära mig; som en förlängning av kroppen. Jag förstår rökare som när de slutat röka känner att de saknar den delen av sin kropp. Som om man mist en lem. Amputerat en del av sin arm och känner fantomsmärta.
Nu har jag inte tid att skriva mer. Kaffet väntar, och jag dyker återigen ner bakom koppens rand.