Igår åkte vi och handlade hungriga. Det är en intressant grej, det där. Man har alltid fått höra Man ska aldrig handla när man är hungrig men man förstår det aldrig lika bra som när man faktiskt handlar med kurrande mage.
Det konstiga är att affärsbesöket tar längre tid ju hungrigare man är. Man skulle ju kunna tro att man skulle vara tidseffektiv och bara rusa in i affären, plocka åt sig det man behöver för middagen, och sedan springa mot kassorna för allt vad tygen håller. Men nädå, man hittar massa roliga saker att titta på, man inser att man är sugen på skitmånga saker samtidigt och blir helt matschizofren.
Varför är människan så sabla korkad?

I våras upptäckte vi Hoze. Stans absolut bästa sushirestaurang. Det går liksom inte ens att jämföra med något annat ställe. Hoze är outstanding.
Förra veckan när vi var där berättade han att han köpt in en massa dyrt japanskt kött, ovanliga fiskar och annat spännande och att han skulle ha ett gäng finsmakare i restaurangen en vecka senare. Alltså igår. Han sa också att det med all säkerhet skulle bli en massa godsaker över så om vi ville komma in dan efter, alltså idag, så skulle vi kunna få lyxsushi till ordinarie pris.
Men hallå! Sånt måste man ju nappa på!
Och oj oj oj, så gott och spännande det var! Vi satt som vanligt vid disken och blev serverade en bit i sänder. Wagyu-kött från Kobe med anklever på. Knasiga fiskar som till exempel Uer, en sorts tokfet tonfisk som serverades liksom sönderslamsat tillsammans med rättika, gräslök och rom. Den rätten hette Negitoro.
Sist fick vi grönt te som vispas med trävisp (precis som i Karate kid 2!) som kostar 289 kr för 40 gram och som innehåller 30 år gamla teblad! Och till det fick vi månkaka med äggula inuti.

Jag är så mätt.
Och helt lyrisk.
Mat är det bästa som finns. Sushi är är ännu bättre.

Åkte på tur till stan. Rusningstid. Köskoj.

Egentligen var det inte det jag ville prata om.
Idag vill jag prata om en helt annan sak.
Idag upptäckte jag att jag har blivit min pappa. Jag ÄR Peder Losten.
Jag ska förklara:
När jag var liten var min far Samarinberoende. Ni vet det där magmedlet som man släpper ner i ett glas vatten och som brusar. Ja, ni är med mig.
Jag minns hur jag kunde höra brusljudet från mitt rum när farkär stod i köket på kvällskvisten och gjorde sig ett glas Samarin.
När han drack det lät han såhär: Aaaaaaahhhh!
Som att det var jättegott!
Jag tyckte alltid det var så himla himla konstigt för Samarin är ju asäckligt! Jag sa ofta så: Uuuuööööee! Äckligt ju!
Då sa alltid min käre fader Det gör gott för magen och då smakar det också gott.
Gud, vad jag aldrig kunde förstå det där. Äckligt är ju äckligt, hur nyttigt och välgörande det än må vara.

Men så idag. Då stod jag där i köket och gjorde mig ett glas Samarin och när jag drack det lät jag såhär: Aaaaaaahhhhh!

Jag ÄR Peder Losten.