I dessa dagar av politisk depression behöver vi förlita oss på kärleken. Denna Veckans vykort blir således en hyllning för varma känslor, medmänsklighet, ömsinthet och gemenskap.
Vad kan då passa bättre än ett vykort med ett vänt kärlekspar där mannen bär mustasch och kvinnan har plockat blommor, ett vykort med kärlekssudd och ett malplacerat bibelcitat som liksom inte betyder nåt speciellt.
Okej, det finns vackrare kärlek än denna på vykortet lätt skimrande, könsstereotypiska kärlek som faktiskt ger mig kväljningar, men ni fattar poängen.
Älska varandra för bövelen!

Ungefär en gång om året träffas ett gäng gymnasievänner som tycker väldigt mycket om varandra. Vi skrattar från det att vi träffas till det att vi skiljs åt. Vi har alltid saker att prata om och ingen av oss är den andra lik, men det gör inget för vi gillar varandra nåt så kopiöst. Kanske just det som är så fint.

Tvätten hänger i taket och kastar skuggor längs väggarna. När jag kliver upp på natten för att gå på toa får jag ett nattlinne i ansiktet. Jag sträcker ut armarna och väjer mig för klädattacken. När jag kommer tillbaks till sängen ligger jag ett tag och tittar upp på tvätten som hänger som segel ovanför mig. Jag vill drömma att jag seglar iväg på ett hav med tvätten vajande i natten och vinden, men jag drömmer nåt annat istället.

Det är så sällan jag rör mig i parkeringshus så nu när jag varit i samma p-hus flera gånger så har jag alltid lagt märke till, och beundrat, väggen med ljusinsläpp. Hur ett garage nu kan vara vackert.

Måste berätta om nåt annat vackert. En upplevelse och en insikt i ett.
Igår satt jag under tälttak och lyssnade på regnet. Det smattrade mot tyget och det var ett tryggt ljud. Plötsligt ökade regnet i styrka, regndropparna kom med kortare mellanrum och det lät som hundratusen trumslagare som byggde upp mot ett crescendo. Och när det sedan nådde klimax då lyfte sig stråna på mina armar, hjärtat stannade upp ett slag och kroppen rös av lyckokänslor. Precis samma känsla som man får av riktigt pampig musik. Musik som bygger upp, ökar, lägger på instrument efter instrument tills det känns som man lyfter en bit upp i luften. Precis så kändes det.
Det var en sån underbar insikt. Hur naturen har alla de beståndsdelar som vi försöker återskapa i musiken. Sådana kickar som våra kroppar ständigt söker. En drift i oss, en längtan efter den där fysiska lyckan, den som vi inte kan styra, den som bara sköljer över oss helt utan kontroll.
Den känslan.


(Och nu pratar jag inte om sex. SÃ¥ tyst med er.)