Det är så sällan jag rör mig i parkeringshus så nu när jag varit i samma p-hus flera gånger så har jag alltid lagt märke till, och beundrat, väggen med ljusinsläpp. Hur ett garage nu kan vara vackert.

Måste berätta om nåt annat vackert. En upplevelse och en insikt i ett.
Igår satt jag under tälttak och lyssnade på regnet. Det smattrade mot tyget och det var ett tryggt ljud. Plötsligt ökade regnet i styrka, regndropparna kom med kortare mellanrum och det lät som hundratusen trumslagare som byggde upp mot ett crescendo. Och när det sedan nådde klimax då lyfte sig stråna på mina armar, hjärtat stannade upp ett slag och kroppen rös av lyckokänslor. Precis samma känsla som man får av riktigt pampig musik. Musik som bygger upp, ökar, lägger på instrument efter instrument tills det känns som man lyfter en bit upp i luften. Precis så kändes det.
Det var en sån underbar insikt. Hur naturen har alla de beståndsdelar som vi försöker återskapa i musiken. Sådana kickar som våra kroppar ständigt söker. En drift i oss, en längtan efter den där fysiska lyckan, den som vi inte kan styra, den som bara sköljer över oss helt utan kontroll.
Den känslan.


(Och nu pratar jag inte om sex. SÃ¥ tyst med er.)