Det var banne mig inte lätt att välja vinnare i tävlingen på min facebooksida och precis när jag bestämt att det blir en vinnare sveper en sista tävlande in och gör det skitsvårt för mig! Så, nu blir det TVÅ vinnare, plus ett hedersomnämnande!

Första vinnaren. För sin kommentar till de mintgröna örhängena här ovanför: Jag kastade mot solen och fångade en solstråle som fastnade i mitt lilla nät.
Grattis Malin!!

Och så andra vinnaren som råkar ha vunnit tidigare i en av mina tävlingar. För flera fantastiskt vackra beskrivningar som gör det omöjligt att inte låta honom vinna igen. Till exempel den här som hör till de marinblå örhängena här ovanför: Av den kalla isen fanns bara en ojämn skärva kvar.
Grattis Roine! Roine skrev så många fina att det var svårt att välja en. Han kommenterade också de mintgröna örhängena: Tillfångatagna himlakroppar att släppas fria en vacker dag. En sån poet!

Ni vinner varsitt specialdesignat smycke! Jag hör av mig till er inom kort!

Och så till hedersomnämnandet!
För flera fyndiga och humoristiska beskrivningar såsom den till blomörhängena på nedersta bilden: Likt en klo i en Lisebergsmaskin riktar sig dessa kopparfingrar mot dina axlar.
Grattis Sonja! Du har 100 kr rabatt på vad än du kan tänkas beställa i framtiden (till exempel det där armbandet du redan har beställt av mig).

Och till alla er andra som varit med och tävlat: 50 kr rabatt på ett Lotta Losten-smycke!
Tjohoo!

Såg på svt igår att de redan ska ha premiär för andra säsongen av Gynekologen i Askim! 31a januari börjar det tydligen och någon gång under seriens gång kommer man få se mitt smycke Blingfittan i en liten roll! Javisst! Blingfittan ska bli tevekändis!
Måste kolla upp vilket avsnitt så att jag kan påminna er i tid.

Och en annan sak! Kommer inte hinna fixa med vinnaren/vinnarna i tävlingen i kväll som jag sagt, SÅ det blir förlängt till imorgon kväll, kl 19, istället! Alltså mer tid för er att tävla! Och gör det nu för sjutton, ett specialdesignat Lotta Losten-smycke är inte fy skam!

Hade en så besynnerlig dröm i natt. Jag har levt med den hela dagen och vet knappt vad den handlade om.
Precis som det kan vara i drömmar är handlingen inte helt ihoppusslad, men känslorna är desto starkare.
Jag befann mig i en skog med tusentals barrträd som reste sig hundra meter upp ur marken. Svarta, helt raka stammar, fuktiga och kala.
Jag pressade mig mellan träden som stod så tätt, så tätt, sida vid sida. Jag visste att det fanns en plats här där skygga skogsvarelser med gråa spetsiga ansikten och fotsida rockar levde. En mytomspunnen gata mellan de allra högsta träden i skogen.
Jag fick kvistar i håret och jag var rädd. Inte för varelserna, men för platsen och kanske något annat, utanför skogen, som lurade på mig, jagade mig. Jag hade bråttom att hitta gatan, jag måste skynda innan de hann ifatt mig.
Plötsligt svischar en skugga förbi mellan träden framför mig. Hundra gråansikten ilar så fort att jag knappt hinner se dem. Det enda jag ser är rockarna när de dyker upp mellan varje träd. Det blir som en elektrisk puls, ett blixtrande framför ögonen. Träd, svisch, träd, svisch, träd, svisch.
Tills det plötsligt är tyst och stilla igen.
Framför mig ser jag platsen.
Jag tar ett sista kliv mellan stammarna och hamnar mitt på den smala gatan mellan de höga, höga träden. Och då:
Håret lyfter sig rakt upp i luften, lungorna flyger upp i halsen, mina ögon tåras och jag kan knappt andas. Min kropp lyfts upp tills bara tåspetsarna nuddar vid marken och det känns som om jag skriker men jag är alldeles tyst. Mina ögon är uppspärrade och jag skrattar och gråter och skriker fast inte ett ljud kommer ur mig.
Det är en fasansfull men kittlande känsla. Det är den lyckligaste stunden i mitt liv och jag är så rädd som jag aldrig varit förr.

Jag lyckas ta ett steg bort från gatan och plötsligt är allt som vanligt igen. Lugnt. Stilla. Grått och fuktigt.
Aldrig någonsin har jag upplevt något liknande. Samtidigt som det var det mest fruktansvärda, var det också det mest underbara.
Jag har inte längre bråttom. Jag bryr mig inte om omvärlden. Jag struntar i allt, jag måste bara vara där, mitt i det som inte går att beskriva som något annat än en orkan av känslor.
Jag tar ett kliv ut och fångas av det igen. Uppslukas av känslostormen.
Det sista jag ser är hur gråansiktena långsamt närmar sig mellan träden.
Jag är inte rädd för dem, de vill mig inget ont. Jag är en av dem nu.

Ibland när jag sitter och jobbar inser jag inte att berlocken jag håller på med kommer bli perfekt förrän smycket är helt färdigt. Idag gjorde jag den översta burberlocken och jag kan nu inte stirra mig mätt på den. Åh, det är en härlig känsla!

En annan sak jag har funderat på idag är detta:
Ni vet när man tänker Jag lägger den här på ett säkert ställe så att den inte försvinner. VARFÖR gör man så!? Säkra ställen är ju skitsvåra att hitta tillbaks till!


Ps: smyckena ovan hittar ni i min Etsy-butik om det skulle klia i shoppingfingrarna.