Härom dagen köpte jag ett nytt slags balsam i en hårvårdsserie som jag tycker väldigt mycket om. Testade det igår morse och tänkte Hoppsan! Det här luktar tantfrisersalong! Sköljde ordentligt, klädde på mig och fortsatte med dagen i ständigt sällskap av tantparfymlukten.
Den gav sig aldrig! Stanken blev bara starkare och starkare och jag kände mig jagad. Kunde ju inte på något vis komma ifrån lukten.
Tvättade av ansiktet i hopp om förbättring. Men nä.
Fick huvudvärk och blev lättirriterad. Vid midnatt höll jag på att få panik så jag duschade och tvättade håret med ett shampoo som luktar milt bubbelgum. Men vet ni, håret luktade inte bubbelgum efteråt, det luktade tantparfym.
Hade svårt att sova. Drömde om illaluktande saker.
I morse tränade jag och duschade av mig och tänkte att nu, NU ska väl lukten ändå försvinna! Men NÄHÄDÅ!
Jag blir tokig. Det är så starkt att jag inte kan tänka på nåt annat. Jag är förföljd!
Snälla, LÅT MIG VARA!!!!!

Jag är väldigt stolt över den nedersta berlocken. Fyrkantig botten med en pärla som man kan flytta runt på. Som sådana där kulramar ni vet, fast för vuxna (som bara kan räkna till ett...)!
Fick snilleblixten igår och som alltid när jag får en idé och den fungerar blir jag lika delar skrytnöjd som asförvånad. Det funkade!

Solrosberlocken på översta bilderna känns lite annorlunda också, för att vara mig. Är inte annars så förtjust i Gulligt, men det kan ju faktiskt vara både gulligt och vilt på en gång.
Jag tror det är min längtan efter vårblomster som får mig att göra solrosformade berlocker.

Nu ska vi få tag på en lägenhet minsann!
En fin en där vi båda får plats att arbeta och där vi kan bo länge. Åh vad vi vill det!

Och givetvis blir vi glada av alla möjliga tips och hejarop. Om ni vill länka till det här inlägget: Go ahead! Vi är er evigt tacksamma!

Funkar inte det här så vet jag inte vad som funkar...

Jag vaknade med skogsabstinens.
Hängde kameran runt halsen och letade upp första bästa skog. En plats vid en bäck där jag lekte mycket som barn. En skog som jag förut inte vågat gå så långt in i, av rädsla att tappa bort mig själv. Idag fanns inte den rädslan, jag rent av välkomnade borttappning!
Jag fick en gren i ögat när jag valde de smalaste stigarna som började med människospår men övergick i rådjursklövar. När jag insett det lyfte jag huvudet och såg två rådjur skutta iväg bakom ett berg. Jag funderade ett slag på att vända om men tänkte: Det är för sent nu. Jag ska tappa bort mig ordentligt. Jag fortsätter.
Hamnade i en barrskog med en porlande bäck och omkullvälta träd, fick snö på vaderna och undvek att doppa kappan i bäcken.
Sedan upptäckte jag var jag var och blev lite förvånad över hur långt bort jag kommit.
Då gick jag hem genom villaområdena.