Jag tror på en vår.

Jag måste visa mer av bilderna från igår för jag är så himla stolt över resultatet, och Becka är så vansinnigt vacker!.
Jag ärvde en pigtittare efter min mormor. Spegelglaset är gammalt och har fläckar och andra skavanker. När jag fotograferade Becka igår tog jag vara på hur ljuset blänkte i spegelytan och alla de där små skönhetsfläckarna som glaset fått genom åren.
Idag när jag kollade igenom bilderna blev jag glatt överraskad när jag upptäckte att spegelbilden såg ut som ett sånt där vackert porträttfoto som man de tog förr i tiden. Ni vet sådana där vykort tagna i en fotostudio av en fotograf som gömde sig under ett skynke bakom kameran.

Jag hade alltså lyckats få fram det som sådana där fuskfilter försöker åstadkomma utan något som helst fusk!
Jag är inte så förtjust i tanken att lägga på filter på mina bilder i efterhand. Jag vet inte riktigt varför egentligen, för jag kan tycka det är jättesnyggt när andra gör det, men jag kommer inte ifrån känslan av att ha tagit en genväg till något.
Säkert av samma anledning som varför jag inte gillar att köpa nya möbler som SER gamla ut utan att vara det. Det är ju ingen vits med det liksom! Vad är jakten och spänningen i det?
De här bilderna har jag tagit helt själv och genom att tänka till lite har jag lyckats skapa det jag ville utan att behöva ta till någon sorts efterkonstruktion.
Det är äkta. Och det gör mig väldigt stolt.

Och sedan ser Becka verkligen oerhört graceful ut! Hon kommer bli utnyttjad många gånger av mig, det är ett som är säkert!

Igår fotograferade jag min fina vän Becka. Vi har känt varandra länge och det var som alltid fnissigt och roligt. Jag har aldrig fotat henne innan och det visade sig vara hur lätt som helst! Så himla vacker människa!
Och vet ni, jag har knappt fixat nåt på bilderna! Inga filter, inget photoshoppande. Det var så här bilderna blev i kameran.
Jag älskar hur hennes spegelbild blev så soft och fin.
Hon ser ut lite som en renässansmålning, tycker jag.

Idag bestämde jag mig för att Nu får det vara nog med det här! och så gick jag ut.
Världen var lite fuktigare, lite mildare, gråare och mindre snöig än när jag sist såg den. Dessutom hade jag hört fågelkvitter genom fönsterglipan i morse. Bara det liksom.
Det kändes bra. Jag balanserade på en miljon gruskorn och fick tankar om att mina fötter rullade fram över marken som sådana där larvfötter som stridsvagnar åker på.
Gick armkrok genom ett Göteborg i gråskala. Vi sjöng på Min hatt den har tre kanter och funderade lite på om andra par också gör sådant.
Det regnade på mina öron som jag i förrgår nästan rev av i ett försök att få stopp på det evinnerliga kliandet.
Vi åt soppa på ett ställe och handlade grejer på ett annat och köpte semla på ett tredje.
Kom hem och drack en kopp kaffe för att fira att jag är frisk.
Sedan blev jag totalt utmattad efter allt friskhetsutövande så nu får jag ta igen mig lite.
Det tar på krafterna att vara frisk.