I förrgår sålde jag ett par örhängen till en i Honolulu.
Igår sålde jag ett par örhängen till en i Cambridge (USA).
Idag har jag handlat på ett kontors- och pappersparadis där endast företagare får handla. Gick där i gångarna kantade av presentsnören och silkespapper och kände mig lite speciell.
Jag har ringt samtal, postat paket till andra sidan Sverige och andra sidan världen, jag har mailat folk, skrivit smyckesbeskrivningar och jobbat med min etsybutik.
Nu ska jag lite lagom självgott slänga mig i soffan och sippa på en kopp te och låta nöjdheten sprida sig ända ut i tårna.

Väldigt ofta när jag gör smycken har jag en bild i huvudet av hur smycket ska se ut men allt eftersom jag jobbar förändras den bilden och i slutet blir det något helt annat. Men ibland är det verkligen den ursprungliga tanken som gäller. Så var det med den här halsbandsberlocken. Jag ville åt ljuset, det organiska utseendet och en jordnära färgskala. Blev så nöjd med känslan och formen. Sådär så att jag inte kan sluta titta och fingra på den. Och ljuset i fönstret sen när jag fotograferade! För mig kan det gärna få vara regniga dagar om ljuset lyser så här vackert genom molnen!

Förutom en svart knytblus och ett gäng gamla halsband med vackra pärlor, hittade jag en liten fotomedaljong med en bild på en kvinna i. Hon har ett så fantastiskt ansikte! Hennes läppar ler finurligt men jag tycker mig också kunna skymta en sorg i hennes ögon. Det beror på hur jag tittar. Lite som Mona Lisa.
Jag är så fascinerad av gamla fotografier på människor som levat för länge länge sedan. Ingen minns dem längre, ingen kan berätta vilka de är. Bortglömda. Men en gång i tiden levde de sina liv fulla av upplevelser. Nu har den här damen fått nytt liv, hos mig. Hon ligger i mitt fönster och kanske ska hon få följa med mig ut i en kedja om halsen.
Fast jag inte vet vem hon var så kommer hon i alla fall finnas kvar i mitt minne. Så helt bortglömd är hon ju inte.

Tog spårvagnen till Stigbergstorget i morse och mötte upp Becka för loppisfyndande.
Underbar dag! Jag hade vit kjol mot vita ben, solhatt och utsläppt hår.
Efter fyndande blev det fika. Då fick fina vita kjolen både apelsinjuice och kaffe på sig i sann Lotta-anda. Jag borde satsa på kläder med tyg som redan från början ser ut som en färgpalett använd i årtionden av nån excentrisk målare. Då hade jag kunna spilla vilt omkring mig utan att någon skulle märka nåt.
Jag tror jag ska klura lite på det som affärsidé...