Varje eftermiddag sveper det gyllene ljuset in i vårt arbetsrum och målar väggarna och luften.
Under den tiden är det bara där man vill vara.
Att som idag ha suttit vid datorn alla vakna timmar och redigerat foton för att plötsligt bli knackad på axeln av varma solstrålar i guldtoner; det måste ju vara bästa sättet att inleda helgen på, eller vad säger ni?

Minns ni när man var liten och kröp in under täcket med ficklampan och läste böcker eller serier när man egentligen borde sova?
Nuförtiden kan man ersätta ficklampa och bok med smartphone. Det är i alla fall precis vad David gör när han försöker vinna över mig i Wordfeud.

Frågan poppar upp i mitt huvud. Vad för lysmojäng använder man för tjuvläsning under täcket om säg tjugo, trettio år?

Häromdagen färgsorterade jag mina te- och kaffekoppar. Sånt viktigt man gör, ni vet.
Ordningen tidigare funkade väl bra den med, men det var ingen annan som begrep den så koppar hamnade på (enligt mig) jättekonstiga ställen.
När jag var klar med omorganiseringen ropade jag på David så han kunde begrunda skönheten och se den slående logiken.
Hans svar på det hela: Fast jag är ju färgblind...

Här ser ni några av de foton jag tog på Camilla när jag hälsade på henne i London.
Det var en ganska huttrig dag men Camilla var tapper och vi skrattade mest hela tiden. Och så blev vi bortkörda av några vakter också. Sen höll de ständig koll på oss så vi inte gick över den osynliga gränsen de bevakade. Fotot på Camillas gapflabb är mot just en sådan gränsvägg. Vi vände oss mot väggen bredvid och sen var allt lugnt igen. Måste kännas som ett värdefullt uppdrag, att se till så folk inte kommer för nära en vägg till ett köpcentrum. En vägg utan vare sig dörrar eller fönster att bryta sig in genom. Det finns ju inget viktigare att skydda, liksom.
Och vilka var vi? Två svenska, fnittriga flickor med några smycken att fota. Haha, värsta farliga!
Ja, ni kan ju se att Camilla är tuff som tusan. Och vacker som attan.