Det kan vara Sonjas fel/förtjänst att jag tänker på spjutspetsar idag. Hon brukar alltid säga att man ska tänka att man är ett spjut när man vill få saker att hända. Rakt på, vass och bestämd.
Jag tycker det är en vansinnigt bra liknelse, och det har alltså fått mig att börja tänka på själva spjutets spets. Den där vassa välformade flintastenen eller vad det kan tänkas ha varit de använde förr i världen.
Ni vet nog att jag är väldigt intresserad av de oregelbundna formerna av skärvor. Jag tycker det är fascinerande med saker som formats av ett misstag, en olycka. Ett fat som tappas i marken går sönder på ett alldeles speciellt vis. Glasflaskor som krossats blir till många olikformade små skärvor, och alla har vi väl gått i vattenbrynet och letat glasbitar som formats av hav och sand. De vassa kanterna har blivit mjuka. Det har blivit något annat.
Och nu då spjutspetsar. Som också är en slags skärva egentligen. En flinta flisad till sitt vassaste jag.
Den är inte helt symmetrisk, inte helt tyglad av människan.

Spjutspetsen ovan hittar ni i min Etsy-butik om ni drabbas av habegär.