2012-11-27 23:13
So I have returned from a week at the christmas fair in the large mall Nordstan here in Gothenburg.
It goes on all the way up until christmas but because I have another job as well a week is usually all I have time for. This year I will have three more days though. I'll be at the fair again on the 17, 18, 19 of december.
It's been a really fun week and lots of my jewelry has new homes now, but
I think the week was a bit too early actually because people didn't really seem to be in christmas gift shopping mode yet. That might have other reasons as well, though. There's been huge layoffs at some really large companies here in Gothenburg recently and the other sellers who've been at the fair every year since forever said that it's been showing at the number of people visiting the mall. I really have to agree, it's definitely been a lot less people this year.
I'm not a person who goes to shopping malls too often but I find it really telling that the number of shoppers in a mall as large as Nordstan is so remarkably low that you can actually see the difference.
Really sad for all those people losing their jobs right before christmas.
Every day of the week I met so many interesting people. Every type of person there is comes through the mall and I get to speak to some of them. I write down all the memorable quotes on a piece of paper so that I can tell all of you about it. It feels weird to translate to english though, so I'm going to continue in swedish after the photos. Sorry to all my non swedish readers but if you are curious you can always read it through Google translate . I hope it won't make up too many crazy sentences in the translation.
It goes on all the way up until christmas but because I have another job as well a week is usually all I have time for. This year I will have three more days though. I'll be at the fair again on the 17, 18, 19 of december.
It's been a really fun week and lots of my jewelry has new homes now, but
I think the week was a bit too early actually because people didn't really seem to be in christmas gift shopping mode yet. That might have other reasons as well, though. There's been huge layoffs at some really large companies here in Gothenburg recently and the other sellers who've been at the fair every year since forever said that it's been showing at the number of people visiting the mall. I really have to agree, it's definitely been a lot less people this year.
I'm not a person who goes to shopping malls too often but I find it really telling that the number of shoppers in a mall as large as Nordstan is so remarkably low that you can actually see the difference.
Really sad for all those people losing their jobs right before christmas.
Every day of the week I met so many interesting people. Every type of person there is comes through the mall and I get to speak to some of them. I write down all the memorable quotes on a piece of paper so that I can tell all of you about it. It feels weird to translate to english though, so I'm going to continue in swedish after the photos. Sorry to all my non swedish readers but if you are curious you can always read it through Google translate . I hope it won't make up too many crazy sentences in the translation.
Hanging up necklace pendants all cross eyed.
Last minute preparations.
I had a new spot the other half of the week and that was such a better place for me. Interesting how important that can be.
Alltså, alla dessa människor som rör sig i Nordstan.
Jag får träffa dem alla.
Det är fantastiskt vad mycket jag får höra ändå. Komplimanger och beröm men också en hel del oförskämdheter.
Folk kan verkligen vara ohyfsade. Jag rycker mest på axlarna och skriver ner det på en lapp så att jag kan dela det med er sen. Så, nu kör vi då.
Det finaste är nästan barn och tonåringar som kommer fram till mitt bord och storögt tittar på alla mina smycken.
Som tonårsgänget som stod länge, länge och beundrade mina saker.
Ung tjej: Har du gjort allting själv?
Jag: Ja.
Annan ung tjej: AWESOME!
Ung kille: Jaaaaa, väldigt vackra saker du gör.
Eller den lille pojken som gick förbi med sin pappa, pekade på mina hängande halsbandsberlocker och glatt utbrast:
Titta pappa! TITTA! Det är ju låtsaslampor!
Pappan såg sig förvirrat omkring och pojken fortsatte bestämt att påpeka att det förstår väl pappa att det är låtsaslampor.
SÃ¥ nu vet vi det.
De mest otrevliga/ärliga är nog tanterna. Det liksom bara rinner oförskämdheter ur munnen på dem. Saker som Jaha ja. Det är sånt barn gör ja. eller HJÄLP! Det här var vild design! (Vilket jag i och för sig ser som en komplimang men kanske inte när det ackompanjeras av ett surt snörp på läppen.)
En dam bestämde sig direkt för vilken sorts person jag var. Hon tittade på mina halsband och frågade:
Damen: Du virkar också?
Jag: Nej, jag tyckte det-
Damen, avbryter mig: -tog för lång tid? säger hon snorkigt.
Jag: Eh, nä. Det höll inte formen tillräckligt bra.
Damen, generat: Jasså. Jaha.
Sedan har vi dem som helt ogenerat berättar för mig att de tänker kopiera mina smycken. En kille sa Ja, jag tittar så noga bara så att jag kan gå hem och pyssla likadana ikväll. Jo tack, det kan du ju försöka. Hitta på dina egna idéer för sjutton!
En kvinna gick så långt att hon ville stå och titta på när jag gjorde ett smycke som tar över en timme så att hon kunde lära sig precis hur man gör.
Varför vill folk härmas? Är det inte roligare att försöka hitta på något eget?
I Nordstan rör sig många människor som av olika anledningar fallit genom systemet. Narkomaner, alkoholister, hemlösa, psykiskt sjuka. De hänger där hela dagarna. Man lär sig känna igen flera av dem.
En morgon gick det förbi en man när jag höll på att lägga upp alla mina saker. Han pekade på ramen med mina visitkort och sa argt:
Det ligger en massa kort där. Vad ska det vara bra för? Det är ju TÖNTIGT!
Sedan stormade han ursinnigt därifrån och lämnade mig och mina töntiga visitkort att skämmas.
När jag står på olika marknader har jag alltid med mig en skål Brio-karameller som jag bjuder på.
Jag skulle kunna skriva en hel psykologisk avhandling enbart baserat på hur folk närmar sig min bjudskål. De som frågar snällt. De som går förbi och tar utan att ens titta på mig eller mina smycken. De som tar en hel näve. Alla åldrar, yrkesgrupper etc finns representerade här.
Hade jag varit intresserad av barnuppfostran hade jag kunnat skriva en hel bok om det utifrån min godisskål.
Vi tar de två pojkarna i tolvårsåldern. Den första killen gick fort fram till mig, tog en hel näve godis och välte nästan bordet i farten. Han flinade och gick iväg. Hans kompis kom strax efteråt men precis när han skulle ta för sig ångrade han sig, tittade på mig och frågade försiktigt om han fick ta en godisbit. När jag sa javisst tackade han ordentligt innan han gick.
Det var så fint att se hur han först tänkte göra precis som sin kompis men sedan insåg att så gör man nog inte.
Det är inte bara barnen som har dålig hyfs. Det var en mamma och hennes väninna som tog en hel näve karameller var när de passerade. Mamman fnittrade som att hon visste att hon kanske överdrivit lite. Hennes dotter kom strax efter och precis när hon tagit handen full tittar hon upp på mig och släpper några godisbitar. Då börjar mamman och hennes väninna asgarva. Alltså, de skrattade så de kiknade och den lilla flickan såg så bortgjord och förvirrad ut. Jag log mot henne och plockade bort de bitar hon haft i sin hand för inte är det hennes fel att hennes mamma är en skitstövel.
Jag borde verkligen forska i godisskålsbeteende.
Det allra bästa under veckan var nog mannen med dubbelnamnet, tomteskägget och baskern på sned som tittade på mina fotografier och hänfört utbrast saker som Fantastiskt!, Ojojoj!, Du är ju otrolig!, GENIALT! för varje foto han såg.
Han sa att han också hade fotat mycket och frågade om han fick komma tillbaks dan efter och visa mig några av hans foton. Och det ville jag ju givetvis!
Mycket riktigt, dan efter kom han, med en mapp under armen och ett leende på läpparna. Han visade mig ett foto i sänder och han hade några riktigt fina bilder som jag berömde honom för. Han var så glad att få höra min åsikt och han sa Dina foton är lite mer lyriska än mina, men jag måste ändå få fråga: var det någon bild du fastnade för alldeles särskilt av mina?
Alltså, alla dessa människor som går runt och kan saker utan någon att visa det för. Det är både sorgligt och vackert på samma gång. Folk har så mycket att visa. Jag står i Nordstan en vecka och får mängder med beröm för det jag gör och det gör mig så väldigt glad och tacksam.
Jag önskar alla hade den chansen.
Och jag önskar att det kunde komma förbi fler gubbar med tomteskägg (tanter med skägg är också välkomna. De utan också, för den delen) som jag kunde prata konst och kreativitet med.
Jag får träffa dem alla.
Det är fantastiskt vad mycket jag får höra ändå. Komplimanger och beröm men också en hel del oförskämdheter.
Folk kan verkligen vara ohyfsade. Jag rycker mest på axlarna och skriver ner det på en lapp så att jag kan dela det med er sen. Så, nu kör vi då.
Det finaste är nästan barn och tonåringar som kommer fram till mitt bord och storögt tittar på alla mina smycken.
Som tonårsgänget som stod länge, länge och beundrade mina saker.
Ung tjej: Har du gjort allting själv?
Jag: Ja.
Annan ung tjej: AWESOME!
Ung kille: Jaaaaa, väldigt vackra saker du gör.
Eller den lille pojken som gick förbi med sin pappa, pekade på mina hängande halsbandsberlocker och glatt utbrast:
Titta pappa! TITTA! Det är ju låtsaslampor!
Pappan såg sig förvirrat omkring och pojken fortsatte bestämt att påpeka att det förstår väl pappa att det är låtsaslampor.
SÃ¥ nu vet vi det.
De mest otrevliga/ärliga är nog tanterna. Det liksom bara rinner oförskämdheter ur munnen på dem. Saker som Jaha ja. Det är sånt barn gör ja. eller HJÄLP! Det här var vild design! (Vilket jag i och för sig ser som en komplimang men kanske inte när det ackompanjeras av ett surt snörp på läppen.)
En dam bestämde sig direkt för vilken sorts person jag var. Hon tittade på mina halsband och frågade:
Damen: Du virkar också?
Jag: Nej, jag tyckte det-
Damen, avbryter mig: -tog för lång tid? säger hon snorkigt.
Jag: Eh, nä. Det höll inte formen tillräckligt bra.
Damen, generat: Jasså. Jaha.
Sedan har vi dem som helt ogenerat berättar för mig att de tänker kopiera mina smycken. En kille sa Ja, jag tittar så noga bara så att jag kan gå hem och pyssla likadana ikväll. Jo tack, det kan du ju försöka. Hitta på dina egna idéer för sjutton!
En kvinna gick så långt att hon ville stå och titta på när jag gjorde ett smycke som tar över en timme så att hon kunde lära sig precis hur man gör.
Varför vill folk härmas? Är det inte roligare att försöka hitta på något eget?
I Nordstan rör sig många människor som av olika anledningar fallit genom systemet. Narkomaner, alkoholister, hemlösa, psykiskt sjuka. De hänger där hela dagarna. Man lär sig känna igen flera av dem.
En morgon gick det förbi en man när jag höll på att lägga upp alla mina saker. Han pekade på ramen med mina visitkort och sa argt:
Det ligger en massa kort där. Vad ska det vara bra för? Det är ju TÖNTIGT!
Sedan stormade han ursinnigt därifrån och lämnade mig och mina töntiga visitkort att skämmas.
När jag står på olika marknader har jag alltid med mig en skål Brio-karameller som jag bjuder på.
Jag skulle kunna skriva en hel psykologisk avhandling enbart baserat på hur folk närmar sig min bjudskål. De som frågar snällt. De som går förbi och tar utan att ens titta på mig eller mina smycken. De som tar en hel näve. Alla åldrar, yrkesgrupper etc finns representerade här.
Hade jag varit intresserad av barnuppfostran hade jag kunnat skriva en hel bok om det utifrån min godisskål.
Vi tar de två pojkarna i tolvårsåldern. Den första killen gick fort fram till mig, tog en hel näve godis och välte nästan bordet i farten. Han flinade och gick iväg. Hans kompis kom strax efteråt men precis när han skulle ta för sig ångrade han sig, tittade på mig och frågade försiktigt om han fick ta en godisbit. När jag sa javisst tackade han ordentligt innan han gick.
Det var så fint att se hur han först tänkte göra precis som sin kompis men sedan insåg att så gör man nog inte.
Det är inte bara barnen som har dålig hyfs. Det var en mamma och hennes väninna som tog en hel näve karameller var när de passerade. Mamman fnittrade som att hon visste att hon kanske överdrivit lite. Hennes dotter kom strax efter och precis när hon tagit handen full tittar hon upp på mig och släpper några godisbitar. Då börjar mamman och hennes väninna asgarva. Alltså, de skrattade så de kiknade och den lilla flickan såg så bortgjord och förvirrad ut. Jag log mot henne och plockade bort de bitar hon haft i sin hand för inte är det hennes fel att hennes mamma är en skitstövel.
Jag borde verkligen forska i godisskålsbeteende.
Det allra bästa under veckan var nog mannen med dubbelnamnet, tomteskägget och baskern på sned som tittade på mina fotografier och hänfört utbrast saker som Fantastiskt!, Ojojoj!, Du är ju otrolig!, GENIALT! för varje foto han såg.
Han sa att han också hade fotat mycket och frågade om han fick komma tillbaks dan efter och visa mig några av hans foton. Och det ville jag ju givetvis!
Mycket riktigt, dan efter kom han, med en mapp under armen och ett leende på läpparna. Han visade mig ett foto i sänder och han hade några riktigt fina bilder som jag berömde honom för. Han var så glad att få höra min åsikt och han sa Dina foton är lite mer lyriska än mina, men jag måste ändå få fråga: var det någon bild du fastnade för alldeles särskilt av mina?
Alltså, alla dessa människor som går runt och kan saker utan någon att visa det för. Det är både sorgligt och vackert på samma gång. Folk har så mycket att visa. Jag står i Nordstan en vecka och får mängder med beröm för det jag gör och det gör mig så väldigt glad och tacksam.
Jag önskar alla hade den chansen.
Och jag önskar att det kunde komma förbi fler gubbar med tomteskägg (tanter med skägg är också välkomna. De utan också, för den delen) som jag kunde prata konst och kreativitet med.
2012-11-20 21:49
Hi everybody!
Just popping in to tell you about something pretty exciting.
Today my dad released a book with stories and interviews with people he's met through his work as a journalist for radio and newspapers.
I am the photographer of most of the pictures in the book and the cover is a photo by me and David has done the photoshopping with the monkey.
It was so fun to work with my dad on this. We had a couple of days when we drove to all the spots and places of the different stories so I could take the photos.
I'm really proud to be a part of this book and I hope my dad sells a lot of copies of it!
Just popping in to tell you about something pretty exciting.
Today my dad released a book with stories and interviews with people he's met through his work as a journalist for radio and newspapers.
I am the photographer of most of the pictures in the book and the cover is a photo by me and David has done the photoshopping with the monkey.
It was so fun to work with my dad on this. We had a couple of days when we drove to all the spots and places of the different stories so I could take the photos.
I'm really proud to be a part of this book and I hope my dad sells a lot of copies of it!
Och så lite info på svenska:
Idag har min pappas bok släppts och jag är bokens fotograf. Omslagsfotot är taget av mig och David har photohoppat in apan som har en roll i en av historierna.
Boken, som heter Peders personer och Åkermans apa, handlar om personer som min pappa har mött i sitt arbete som journalist för radio och tidningar, och den kommer finnas att köpa i Småland framförallt då bokens huvudpersoner och berättelser har sina rötter där men vissa nätbokhandlare kommer också att sälja den.
Jag är så himla stolt och glad att få vara en del av den här fina boken!
Idag har min pappas bok släppts och jag är bokens fotograf. Omslagsfotot är taget av mig och David har photohoppat in apan som har en roll i en av historierna.
Boken, som heter Peders personer och Åkermans apa, handlar om personer som min pappa har mött i sitt arbete som journalist för radio och tidningar, och den kommer finnas att köpa i Småland framförallt då bokens huvudpersoner och berättelser har sina rötter där men vissa nätbokhandlare kommer också att sälja den.
Jag är så himla stolt och glad att få vara en del av den här fina boken!
2012-11-17 13:55
Hello hello and sorry for the silence!
Thought we could take a peek at what's been going on lately. My camera has not been with me so these are all iPhone-photos. Okay, here we go:
Thought we could take a peek at what's been going on lately. My camera has not been with me so these are all iPhone-photos. Okay, here we go:
It was my birthday on the 7th and on the weekend David and I went to our parents. They live in the same town about 2 hours from Gothenburg.
When we arrived at my parent's house David took a nap in the huge pillow mountain.
When we arrived at my parent's house David took a nap in the huge pillow mountain.
One day we woke up in this lovely tower room. Such bliss. I want a room like this one day. In a large tower. Yeah, I can totally see myself living in a castle...
On saturday my best friend had a party because she recently turned 30. It was a Hat Party and I couldn't be happier with the theme! I bought this gorgeous 1960's hat from the etsy shop Nevermore Vintage especially for the occasion and it's definitely a new favourite of mine.
After a few hours. The obligatory bathroom self portrait at the party toilet, of course.
The curls were long gone but the hat still sat perfectly in place.
The curls were long gone but the hat still sat perfectly in place.
The weekend also included some cat cuddling. My parent's cat Astor is the largest and cutest around.
Here he's found something edible in the kitchen sink...
When we came back to Gothenburg autumn was almost over. I feel sad, it passed so quickly this year. My favourite season of them all.
I have been making lots of jewelry.
Next week is a big week for me because I'm going to be selling my jewelry and photographs at the christmas fair in Nordstan, the big mall in the centre of Gothenburg. An entire week of meeting many many interesting people and hopefully selling a lot!
Next week is a big week for me because I'm going to be selling my jewelry and photographs at the christmas fair in Nordstan, the big mall in the centre of Gothenburg. An entire week of meeting many many interesting people and hopefully selling a lot!
One day I felt like dressing extra fancy. I had a meeting with a friend and in the evening I went out for food and drinks with another friend. With my raspberry red beret/hat/thingy on my head all day felt very snazzy.
And that vintage coat. Yeah, it's so amazing!
And that vintage coat. Yeah, it's so amazing!
I have been going crazy with beet roots and brussels sprouts. It's my new thing and I can't see me getting tired of it in the near future. Together with some goat cheese, ruccola and walnuts it is heaven on a plate!
Gothenburg is so grey and rainy now. No leaves left on the trees.
Yesterday I had to stop when I saw the whitest dove ever walking along the canal with his grey friends.
How can he stay so unbelievably white!? Not a single spot on him. I could never do that. Every time I wear white it's like I have to pour some coffee on it the exact moment after I've put it on.
How can the dove keep clean when I can't!?
So unfair.
Yesterday I had to stop when I saw the whitest dove ever walking along the canal with his grey friends.
How can he stay so unbelievably white!? Not a single spot on him. I could never do that. Every time I wear white it's like I have to pour some coffee on it the exact moment after I've put it on.
How can the dove keep clean when I can't!?
So unfair.
Maybe not the best weather to walk around town with a bass under your arm...
So, that's a week or so through my phone.
Hope you're having a nice weekend everybody!
Tjingeling!
/Lotta
2012-11-09 14:29
I love finding old stuff in my wardobe that I've almost forgot I had!
Like this duffle coat. I got it from a friend of my family who found it in her wardrobe and decided I should have it instead. Such a great decision, in my opinion.
I fell in love with duffles when I saw Dead Poets Society the first time and it was kind of a dream come true when I got my own.
I still want one of those really long duffle coats too, with super large hoods on them, like in the movie. I think those had red fabric on the insides as well. So fancy!
Every autumn I think I need a new coat but then I always seem to find something forgotten in the back of my wardrobe. It's like finding a treasure! And it's very good for my wallet too...
Like this duffle coat. I got it from a friend of my family who found it in her wardrobe and decided I should have it instead. Such a great decision, in my opinion.
I fell in love with duffles when I saw Dead Poets Society the first time and it was kind of a dream come true when I got my own.
I still want one of those really long duffle coats too, with super large hoods on them, like in the movie. I think those had red fabric on the insides as well. So fancy!
Every autumn I think I need a new coat but then I always seem to find something forgotten in the back of my wardrobe. It's like finding a treasure! And it's very good for my wallet too...
Själva har vi bytt lampa över duschen. Det blev en hemmalagrad 60-watts glödlampa! Utmönstrad ur butikshyllorna och därmed kanske blott en låtsaslampa. Men också sådana ger bra ljus, bättre än lågenergivarianterna faktiskt.
Angående det där med karamellerna: Det verkar som om
barnet ändå hade mera hyfs än mamman och hennes väninna.
Ja, men precis! Det var så vidrigt hur mamman hånskrattade och lät sin dotter stå där alldeles ensam och oförstående. Flickan såg ju helt förtvivlad ut när mamman och väninnan skrattade som att det var hon som gjort fel.
Alltsa, jag alskar dig! Har sitter jag pa rasten i Afrika o bara skrattar o fnissar at allt! Du skriver sa bra och jag vill traffa tomteskagget-mannen. Han verkar mysig. Jag tror du gjorde han valdans glad. Jag onskar sa innerligt att jag kunde varit dar. hangt med dig i Nordstan o skrytit; hon dar! Den dar Lotta, hon med de tontiga korten och vackra latsaslampor. Hon ar min kompis. Kanner henne vettu. Saknar dig. KRAM
Åh, fina fina Sydafrika! Blir så glad av dina fina kommentarer.
Önskar också du var här. Men snart är du ju det! Då ska vi kramas minsann.