Till frukost idag såg David och jag ett avsnitt av Conan O'Brien. Där var sångerskan och skådespelerskan Alicia Keys gäst. Conan pratade om att Alicia ofta har hatt på sig, och att hon kan ha på sig den största, galnaste hatten och ändå se cool och sexig ut.
Alicia svarade då att det ger en viss känsla att bära hatt. Att man utstrålar självsäkerhet och stilkänsla. Dessutom är det jättebra om man har en dålig hårdag!

Jag har alltid älskat hattar. Har ett gäng på hatthyllan. Några som endast används på sommaren och några som plockas fram när det börjar bli höst.
Det är verkligen som Alicia Keys sa: Man känner sig lite extra stilig med en snygg hatt på huvudet.

Min första hatt var en svart herrhatt inköpt på Myrorna. Jag var 12 år och mamma och jag var inne på Myrorna en sväng, en eftermiddag efter att jag varit och spelat tvärflöjt. Jag förälskade mig genast i känslan som hatten gav mig. Jag var cool. Jag utstrålade en självkänsla som jag inte trodde fanns inom mig, och så var jag ju riktigt snygg också!
Mamma såg det nog hon med, för jag fick hatten av henne den eftermiddagen.

Och vet ni? Den är än idag min favorithatt!

För två år sedan var jag inne i hattaffären i Jönköping. Den har funnits där i urminnes tider, men nyligen fick den stänga igen eftersom folk idag inte använder hatt lika mycket som förr.
Synd om Jönköping som förlorade en sån fin butik, och synd om alla Jönköpingsbor som aldrig fick uppleva känslan som hattarna där gav sin bärare.
Den gången för två år sedan köpte jag den jägargröna hatten som ni kan se på bilden.
Jag provade säkert trettio hattar innan jag bestämde mig. En del var snygga som tusan, andra var rent av fula - men man måste ju prova, och få sig ett gott skratt.
Sedan ville hattmakerskan att jag skulle prova några som hon valde ut också. Hon sa att jag klädde väldigt bra i hatt, vilket självklart fick mig att bli på strålande shoppinghumör. Och det var kul att se hur hon klättrade omkring på stegen för att från hyllorna plocka ner nån besynnerlig hatt som hon ville se mig i.
Jag tror hon var glad att se en ung person, som så uppenbart delade hennes kärlek för hattar, i hennes gamla fina butik.

Nu är det höst, och hatten sitter på huvudet när jag ska på söndagslunch hos systern och hennes mor (ja, vi är halvsyskon, men det låter så trist; vi känns ju som hela syskon, liksom).

Har sett att det ligger en hattaffär i närheten av där jag bor. Hattnytt heter affären och jag känner att det är min uppgift att stödja dem så att inte ytterligare en fin butik går i graven för att folk aldrig fått känna på den härliga känslan av att bära hatt.

Ja, nu ska ett armband bli till.
Efterbild kommer när det finns något att visa.

Nu går jag och knyter mig.

Efter besök på Sukho thai skulle David och jag gå till bion. Men först en sväng förbi godisaffären.
Där förundrades vi över Hello Kitty-godiskamera i plast med plats för ynka liten godisbit, och andra godsaker gömda i bisarra, oftast rosa, plastförpackningar föreställande sådant som alla flickor önskar sig mest av allt i livet.
Eller vad företagen tror att de önskar sig mest av allt i livet.
För ingenstans kunde vi skymta godisleksaker riktade till pojkar.
Jo, där framme vid kassan - utförsäljning av coola djungelkikare. REA! REA! Pojkarna ville inte ha dem!

Jag blir lite rädd faktiskt.
Allt det rosa, plastiga, klämkäcka, falska, ytliga.
Är det inte sorgligt?
Är det sånt flickor vill ha? Eller är det sådant flickor får, för att de vuxna omkring dem tror att det är sådant de vill ha?

Och bakom disken hängde sedan rad efter rad med rosa kartonger: "Jewellery candy kit - Gör själv dina egna läckra godis smycken" (Ja, en särskrivning också, förstås!)

Varför inte köpa riktiga pärlor som inte går att äta, och kanske godis som faktiskt är gott?

Jag blir orolig för världen när jag ser sånt här.

Ett bevis på att även döda träd är värda sin plats i naturen.