Tog bussen mot Postens företasgscenter i Lindholmen. De skulle ha ett paket som var mitt.
Hoppade av och såg inte skymten av Posten.
Frågade en käck asfaltsläggare. Han pekade och det verkade jättenära. Vi knatade in bland fallfärdiga hus, gamla industriområden och rivda fastigheter.
Gick längre än asfaltsläggarens finger verkat peka.
Tänkte: Kan det verkligen ligga ett Posten härute i förödelsen?
Jo, det kunde det!
Precis bredvid en verkstad med trasiga rutor och ett JÄTTESTORT metallhjul bakom galler, där låg Posten.
Och där fanns mitt paket, med fina strumpor från USA, som jag var tvungen att betala 415 kr i tullavgift för.

Gick tillbaks till busshållplatsen, förbi ett hus utan väggar där man kunde se var toaletten brukat vara. Vädret var blåsigt och obehagligt.
Det såg så där sorgligt och trist ut i Lindholmen. På ett sätt som jag kan tycka är fulvackert.
Roligt att fotografera liksom.
Men man undrar ju lite varför Posten har sina lokaler långt därborta i nedgångna kvarter dit det knappt går att hitta?

Klockan 16:20 packade vi ihop. Nästa söndag ska vi stå där igen.
Nu bränner det om kinderna som för några timmar sedan var iskalla.
Lotta är trött och vill sova.
Men klockan är ju bara kvart i åtta en lördagkväll.
Får göra en kanna te istället, och kura ihop i soffan med världens finaste David.

Efter en halvtimme i kylan var mina tår redan stelfrusna. Trots dubbla raggsockar! Ställde mig på mitt medhavda sittunderlag. Det gjorde möjligtvis en ytterst marginell skillnad.
Efter några timmar av vickande på tårna, gungande och frysande åkte David till Claes Ohlsons och inhandlade två par batteridrivna strumpor. Jo, det finns!
Helt galet smart. Med fickor på sidorna avsedda för batterier.
Verkligen fantastiskt!
Efter att ha hajpat strumporna för torgknallarna vid borden runt omkring har vi nu ordnat nya kunder för Claes Ohlsons och därmed varma torgknallarfötter under helgerna framöver. Vassego!

Det blev en kall men trevlig dag. Mycket kaffe, glögg, pepparkakor och lussekatter. Mycket folk. Under ett par timmar mitt på dagen var det FÖR mycket folk.
Och det dök upp en hel hög med välkända ansikten. Både väntade och oväntade. För inte hade jag trott att jag skulle träffa på tjejen jag spelade teater med när jag var tolv år, i den fantastiska pjäsen Snällkaramellen...

Lördag morgon. Bordet är dukat och kunderna börjar dyka upp.