"Va? Nä, det menar du inte!? Det tror jag inte på!"
På varsin sida av lekplatsen satt vi och viskade saker från en tratt till en annan. Ingen människa kunde höra utom vi. Inte var det någon i närheten heller så vi hade ingen att viska om. Vi viskade om varandra istället.
Fort går det. Vinden lyfter kjolen. Skrattet bubblar upp. Det känns likadant som det gjorde när jag var barn! Och av fotona att döma ser jag fortfarande ut som ett.
Gungor är inte alls bara för barn. David och jag hade minst lika skoj som barn, när vi gungade idag. Fast det betyder kanske bara att varken David eller jag har nått vuxen ålder än. Åtminstone inte i sinnet.
