Cyklade över bron idag. Göta älvbron. Det har jag inte gjort förut. Har varit feg. Rädd att bli förbicyklad av någon skraltig pensionär på skranglig cykel utan växlar. Rädd för att behöva ge upp och kliva av och gå upp till toppen.

Så töntigt.
Jag glömmer vilka benmuskler jag har. Det var ju inget att oroa sig över. Jag cyklade förbi både pensionär och hurtboll och när jag kom till toppen väntade en underbar, till synes evighetslång, nedförsbacke. Oh, joy!

När jag skulle hem blev det värre. Inte bron - den var lätt som en plätt- men cykelvägarna i innerstan. No joy. Överallt är det spårvagnsrälsar och jag letar febrilt efter närmaste cykelväg, en trottar, vad som helst. Och så när jag befinner mig mitt mellan Brunnsparken och Centralstationen glider mitt framhjul på regnvåt metall rakt ned i ett spår. Och jag välter.
Första tanken: Åh, nej vad pinsamt! Hoppas ingen såg! Jag reser mig upp. Plockar ihop cykeln, ryggsäcken, mobiltelefonen, kroppen. Skrubbsår på knät. Ingen smärta än. Den kommer väl sen.
Andra tanken: Varför är det ingen som ser mig? Ingen som undrar hur det har gått?

Leder cykeln till närmsta cykelväg, trottoar, vad som helst, och cyklar hem med ett brännande skrubbsår på högerknät. Att trilla med cykeln får mig att minnas hur det kändes att vara barn. Att ha skrubbsår på knäna då var vardagsmat. Idag händer det nästan aldrig och jag blir mer rädd nu än jag blev som barn. Jag tänker på det när jag cyklar tillbaks över bron. Hem till Hisingen med trygga cykelbanor.

Mina handflator klarade sig förresten finfint.

Oj oj oj, månaderna fullkomligt rusar iväg så här i sommartider! Jag hoppas ni förlåter mig för att jag presenterar Månadens djur - juli när det hunnit bli augusti.
Äsch, det är min hemsida, jag gör som jag vill! FAST jag lovar samtidigt att bättra mig. Se det från den ljusa sidan: Ni får TVÅ Månadens djur den här månaden!

Nog snackat.

Juli är alltså Singelns månad.
Singeln är ett mycket, mycket litet djur som inte kan ses med blotta ögat. Det har tunna, insektsliknande ben och en förhållandevis stor, mjuk kropp.
En av anledningarna till att vi vet så lite om Singeln är att de lever inuti grävlingens öra.
Det är ett ensamlevande djur som väldigt sällan träffar andra Singlar.
Idag använder vi ordet Singel när vi talar om någon som lever utan partner. Ofta brukas ordet på ett lite nedlåtande sätt som antyder att Singel skulle vara ett övergående tillstånd, något man önskar komma ur. Uttrycket har ändrat innebörd sedan djuret Singel en gång i tiden fick sitt namn. Singeln är ett djur som väljer att leva ensam. Ett djur som trivs bäst solo. Ett djur som frodas som just Singel. Inget att se ner på, inget övergående tillstånd.
Som tidigare nämnt lever Singeln inuti grävlingens öra, men är för den skull ingen, för grävlingen sett, ond parasit. Singeln gör istället sin bärare lyckligare, mer levnadsglad. Genom att sjunga med en oerhört högfrekvent stämma som grävlingen inte hör, men ändå påverkas av, gör Singeln sin bärare euforisk.
Grävlingen är helt omedveten om sin inneboende och lever sitt liv lyckligt ovetande. Singeln trivs utomordentligt i grävlingens hörselgångar och tycker mycket om att trassla in sig i de hårstrån som växer långt därinne. Födan består enbart av öronvax, vilket givetvis är utmärkt för grävlingen som aldrig behöver rensa öronen. Inte för att den inser hur tur den har, den vet som sagt inget om Singelns varande.

Singeln träffar ibland andra singlar. Det sker då deras värddjur grävlingen möter andra grävlingar. Singeln kan då svinga sig över till varandra med hjälp av sina långa ben. Under den stund grävlingen är utan sin Singel drabbas den av en oförklarlig sorg som bara kommer till ända genom Singelns hemkomst.
Singeln vet mycket väl vilken inverkan den har på grävlingens liv och känner enorm stolthet över detta. Det lilla djuret ser sitt liv som meningsfullt och känner samhörighet med sin bärare, trots att den är högst medveten om att det inte är besvarat. Singeln lever ett lyckligt liv och upplever sorg endast i de fall då deras bärare skulle avlida innan dem. Sorgen är dock kortvarig eftersom den vet att det finns många grävlingar som skulle behöva känna sig lyckliga.
En Singel kan leva i upp till 40 år. Med åldern blir deras sångröst lägre och vid ytterst få tillfällen har det inträffat att dess värddjur lyckats uppfatta Singelns ljuva stämma. Grävlingen har dock aldrig kunnat tolka vare sig sången eller varifrån den kommer, utan bara njutit av den vackraste melodi de någonsin fått höra.