Konstigaste, mest plågsamma, konsertupplevelsen på helgens festival. Vi hade gått till Annedalskyrkan för att se och höra fantastiske Andrew Bird. Vi var en och en halv timme tidiga för att försäkra oss om en sittplats. Bandet som spelade på scenen när vi kom hette The Irrepressibles och satsade stenhårt på någon arty grej med koordinerade dockrörelser, skeva toner, en sångare med en stjärngossestrut i pannan och en blond, tufsig peruk på huvudet.
Sånt här får mig alltid att skämmas. Skämmas för de på scenen.
Allt var så inövat, så uttänkt, så pinsamt. Sångaren hade iklätt sig någon slags pompös, clowliknande karaktär som sjöng med falsett på ett släpigt, lite drömmande vis. Bakom honom stod ett gäng dockliknande personer och spelade med påklistrade ansiktsuttryck. Lite cirkus, lite kabaré, lite burlesk, en hel hög vansinne.
Det värsta av allt var att de var rätt duktiga musikaliskt sett.

Jag kom direkt att tänka på en scen ur min favoritserie Spaced. Huvudpersonerna där har hamnat på en teaterföreställning med en konstnär som ser sig själv som världens mest briljanta, konstnärliga geni. Det hela är bara idioti. Det är rent ut sagt genomkorkat. Inget annat än en rad knasigheter staplade på varandra som varken innehåller något djup, mening eller känsla.

Visst kan man göra unika saker med själ och hjärta. Nya tankar, nya stilar. Det är ju det som är det fina med allt konstnärligt arbete, tycker jag. Att finna nya sätt att uttrycka känslor på. Men det MÅSTE genomföras med hjärtat, själen, ända in i märgen
Jag kom på mig själv med att sitta där i kyrkbänken och vara arg. Arg för att de kastade bort sin talang på något så puckat. De var ju duktiga!
Deras musikalitet försvann i all yta och det enda jag tog med mig från den konserten var irritation.

Även den som inte orkar stå i mitten av publikhavet och hoppa kan njuta av konserterna. På håll, från ett liggunderlag med en ordentlig kikare, klarar man sig utmärkt.

Regnet kunde falla hur mycket det ville, inget kunde stoppa glädjen. Regnponchos så långt ögat nådde. På scen stod Vampire weekend och spred solsken genom tunga regnmoln. Musik gör mig rörd till tårar. Jag har gråtit mig igenom två fullspäckade festivaldagar. Gråtit av lycka, förstås.