Nu får ni vara med om något stort, mina vänner!
Taramascara och jag startar ett bloggutbyte. Cirka två gånger varje månad ska vi ge varandra något att skriva om. Ett tema kan man säga. Ni kan läsa Taramscaras inlägg här och där kan ni också titta på lite fina bilder.

Taramascara och jag har varit sambos en gång i tiden och det är så det här bloggutbytet börjar. Med något som binder oss samman.
Det skulle kunnat handla om hur vi som små barn startade en tradition med gemensamma julfester. Eller hur vi gått i samma klass i nio år. Det hade också kunnat handla om den gången vi skapade Grästuvsdockorna som sedan underhöll oss på rasterna.
Men det är inte så det kommer bli. Inte den här gången.
För idag handlar utbytet om The Rotten Staff house.
Det var där vi blev Sambos för evigt. Ett Engelskt tegelhus med sunkiga heltäckningsmattor i badrummet, ett badkar utan duschslang och fönster som skallrade i blåsten.
Egentligen var det förstås så att huset hette The Rother Staff house efter floden Rother som rann precis runt hörnet, men för oss var det alltid Rotten.
Det var vårt hem. Vårt och en massa servitörers, diskares och kockars hem. Taramascara och jag delade rum. Vi gjorde det till vårat. Vi hade en skylt på dörren. Det hade ingen annan. Vi hade en dusch på rummet. Det hade flera andra också men våran var den enda som inte fungerade.
Det kryllade av haschrökande bulgarer i korridoren och en särskilt sunkig engelsman som löste duschslangsbristen på sitt eget, inte så fräscha, vis. Med toaborstens behållare kunde han hälla badvattnet över sig.
I rummet ovanför vårt bodde en diskare som aldrig tog av sig morgonrocken. Han hade knyckt en kundvagn på Somerfield som alltid stod på vår gård. När han kom hem från sitt arbete mitt i natten brukade han rosta bröd. Det vet jag för att det var jag som alltid fick stänga av brandlarmet när han traditionsenligt glömde sin macka i brödrosten.
Köket på bottenvåningen kryllade av fransmän och ett tag huserade även en australienare där. Han gick på en kuslig diet och hade aldrig några kläder på överkroppen. En kväll när jag diskade efter kvällsmaten gav han mig den finaste komplimangen jag dittills hade fått. Dagen därpå flyttade han därifrån och hans rum ockuperades av någon ny fransmän som säkert hette Arnoud, för det hette alla fransmän.

Trots lukten från den ickefungerande duschen, strömavbrottet som varade i tio dagar och de tjugo sängarna som blockerade brevinkastet så var det ändå något vackert över The Rottten Staff House. Vi skapade oss en idyll mitt i all dålig engelsk standard. Varje kväll när vi drack vårt te och skrev brev hem till Sverige vid vårt skrangliga bord hade vi trivseln från tvättlinor i taket ovanför oss. Och bra musik i vår lilla stereo som vi köpt för vår allra första lön.
Inget hem kan mäta sig med vårt Rottten Staff house.

Först något lättsamt och glatt: Jag har sagt det förr och jag lär tjata om det i evinnerlighet. Hösten är underbar!
Äntligen är jag klädd för vädret! Äntligen är sommaren över! Denna plågsamma tid med fula kläder, ständiga värmeslag och en längtan efter svalka.

Sedan till något annat: Åkte till stan och köpte en fin liten klänningssak.
Åkte spårvagnen hem och planerade stekning av kantareller och uppvärmning av sparrissoppa.
På en hållplats tittade jag ut genom fönstret och fick ögonkontakt. Ögonkontakt med en man med vildvuxet hår, trötta ögon och ett slitet ansikte. Han drack ur en flaska T-sprit Röd. Det var bara ett par klunkar kvar innan flaskan skulle studsa tom mot marken.
Våra ögon möttes. Det stang till i mig. Han såg det. Jag tittade bort för hans liv hade drabbat mig så hårt och jag ville inte visa honom det. Vände ändå tillbaks huvudet. Kände att han redan visste varför jag gjort så. Då kan man lika gärna se varandra i ögonen ordentligt innan spårvagnen börjar åka igen.

Vissa saker träffar mig så starkt. Jag fick kväljningar och tårar i ögonen när vi åkte ifrån hållplatsen och in i mörkret av en tunnel. Mycket kan man försöka förstå men varför en flaska t-sprit kan vara tröstande, nödvändigt, livsviktigt för vissa, det har jag så svårt att sätta mig in i. Och då gråter jag lite på en spårvagn.

Gatlampan förvandlas till ett UFO som just går in för landning. Utomjordingarna ska ta över Biskopsgården. Det är vad de tror i alla fall. Vad de inte vet är att Biskopsgården skyddas inte enbart av en rosa himmel utan också av Biskopsgårdsborna. De vet uppenbarligen inte vad de ger sig in på de där utomjordingarna.