På grund av något som hände i Örgryte har vi på Hisingen inget vatten. Vattenläckor är läskiga saker (det vet jag allt om. Nästan allt.).
Vattnet är slut i kranen. Det försvann mitt i äggkokandet. Sånt ohyfs!
Och då uppstår problem man inte tänkt på tidigare. Hur ska vi nu kunna få äggen att svalna så att de är skalbara?
Och det problemet lade vi på is. En massa is. Det hjälpte lite lagom sådär.

Ska bara titta färdigt först.
Visst, men då får du stå ut med en Lotta som fotograferar dig i alla möjliga vinklar.

Tydligen gick det på sextionde försöket. Jag skulle gett upp efter tio, tror jag. Sånt här får mig alltid att bli barnsligt lycklig och fascinerad.

Då och då tar vardagen ett ordentligt tag om mina axlar, ruskar om mig och får mina ögon att upptäcka det som lyser omkring mig. Det jag har sagt här förr. Det slitna och vackra.
Det som andra människor tycks ha slutat se. Som om det bara är det blanka och välpolerade som är värt vår uppmärksamhet.
Mitt hjärta ömmar idag för den repade spårvagnskuren vid hållplats Rambergsvallen.
Insvept i solsken som gör alla ärren synliga.