Ibland gör jag smycken som liksom slår an en särskild ton i mig. Som den här blomberlocken. Den är så skir och ljus och ser både spröd och stark ut. Jag vill rulla runt den mellan fingrarna, känna på den, titta på den ur olika vinklar. Jag vill fota den i softat ljus med tunna, tyger fladdrande omkring den.
Det känns lite olikt mig. Det där softade och ljusa. Men jag kapitulerar inför känslan och kliver ut på balkongen och införlivar allt det där.
I sådana lägen söker jag runt på flickr efter foton med samma känsla. Kolla här, här, här, här, här och här. Förstår ni min känsla?

Jag har fredag idag. Vad har ni för dag? En helt vanlig onsdag säger ni?
-Na nana naana sjunger jag på äkta retistickemanér.

Min solbränna förvandlas. Idag är den blåstäckt och med en lätt stekyta.
Det gör ont och jag är rädd för vad ljuset därute kan göra för att förvärra det hela.
Det är en mycket nedslående känsla att inte vilja synas. Att vilja gömma sitt ansikte. Att inte möta folks blickar. Dåligt självförtroende och kass kroppskänsla, visst. Sånt dras man med för jämnan. Men aldrig tidigare en ovilja att visa mitt ansikte. Ovant för mig och lite ledsamt.
Får en att tänka lite. Om någon vecka är mitt ansikte förhoppningsvis återställt och jag kommer modigt möta andras blickar igen. Men vad löjligt det är egentligen. Jag, som alltid är så noggrann, som brukar smörja in mig redan i april, som inte brukar lämna solhatten hemma vid strålande väder, jag har bränt mitt nylle och får nu skämmas för det.
Skämmas inför mig själv i alla fall.

Lite uppmuntrande är då den lilla flickan som passerar mig och avundsvärt viskar till sin pappa Titta! En Cowboy! om min förklädnad. Och det är nog bara jag som väljer att klä mig i färgstarkt blått, från strumpbyxor och hela vägen upp till hatten, med avsikten att vara osynlig.
Som en modern och korkad version av Plupp ser jag ut idag. Minus det stora leendet.