Det bästa stället i hela Mölndal var givetvis låst och tillbommat för allmänheten. Varför är det alltid så? Och varför vågar graffitimålarna klättra in och inte jag? Varför måste jag jämt vara så ordentlig?
Men jag har en plan.
En laglig plan.
No worries.

David och jag åkte till Mölndal idag. Inspektion. Hade hört att Mölndal skulle vara fint och att jag borde gilla det. Så, då fick vi ju kolla om det stämde. Och ett ställe med forsar, gamla tegelbyggnader, nedlagda kraftstationer och sådär härligt slitet kan jag ju inte annat än älska!
Det blåste så hatten på mitt huvud ville lyfta mot himlen var och varannan sekund. En hatt som inte vill stanna på huvudet får hållas i handen istället. Låt fjället i min panna synas för alla mölndalsbor och låt solens hånskratt studsa från det röda skinnet som ett eko i en trappuppgång.

Den där blomman igen. Den låter mig inte vara. Får mig att tänka på när man som liten målade med vattenfärg. Man droppade vattenfärg över redan fuktigt papper och såg färgerna blandas och rinna ut i olika formationer. Lite som när man hade blåbär i filen och rörde runt med skeden och skapade mönster tills hela filen var jämnlila.

Igår fick jag tillfälle att minnas hur det var att sitta på föreläsningar och lyssna och klottra i sitt block. Det var en fin nostalgitripp. Jag lyssnar bättre om jag kladdar samtidigt. Det är som att hjärnan spetsar öronen lite extra då. Oftast blir det ett upprepande av samma form på olika vis. Som trekantsmönstret nederst till exempel.
Ett annat vanligt förekommande motiv är löv av alla de slag. Givetvis. Man är ju höstromantiker.
Jag minns den där telefonföretagsreklamen som var för något år sedan. Där kändisar visade upp sitt telefonklotter. Det gillade jag. Inte att de var kändisar, utan själva klottret i sig. Jag vill se mer!

Min logga kom förresten till på det viset. Genom klottrande. Känns fint på nåt vis.
Och väldigt typiskt för mig.