Regnet dämpar alla ljud. Ett regn som besegrar alla paraplyer. Får mina tår att bli blöta i mina envisa sandaler.
Egentligen är det jag som är envis med sandalerna på.
En genväg över regnvåt, nyklippt, gräsmatta resulterar i en miljon små grässtrån fastklibbade på, och under, tårna. Nu torkar dom in i sandalsulan. De som inte föll ner på hallgolvet, vill säga.
Blir man trött av regn? För jag är fasligt trött.

För en dryg vecka sedan var Sonja hos mig för att spela in röster till Davids nästa animerade projekt. Han behövde en tjej som kunde prata norrländska och jag kom givetvis att tänka på Sonja. Jag fick bara vara med i filmen som ett litet glädjetjut för jag kan inte norrländska. Jag är grym på småländska och skånska, men norrländska - näpp.
Kommer nog tvinga Sonja att bli min dialektcoach i framtiden...
Well, well. Bästa stället att spela in ljud på råkar vara i min garderob. Vi klämde in oss där allihopa. Jag behövdes egentligen inte, men var där som moraliskt stöd. Och syreslukare. Och värmealstrare.
Det gick himla bra förstås. Sonja is a a natural. Som ni kan se på fotot längst ner där hon hamnade ute i skogen.
Hon behövde foton på sig och anlitade mig för jobbet. Så lite nytta gjorde jag faktiskt!

Resultatet av vårt garderobshäng kan ni se, och höra, här.
Och som vanligt när det är David som gjort filmen är den mer än lovligt sevärd! För han är skitbra. På riktigt. Så säger jag inte bara för att jag är kär i honom.

I helgen upplevde jag stark samhörighet med andra människor under två olika tillfällen.
Första gången var i lördags.
En av mina kolleger hade köpt med sig ostkaka till jobbet. Frödinge ostkaka. Hon frågade om vi andra två ville smaka lite småländsk efterrätt. Då insåg vi att vi alla var smålänningar inflyttade i Göteborg. Det var ju fint. Medan vi åt säger kollegan att när hon var liten brukade de alltid köpa Vrigstads ostkaka. Då utbrast vi andra unisont: Ja, Vrigstads är ju den riktiga äkta ostkakan!
Vi tittade på varandra, alla tre, och upplevde sann samhörighet. Ingen, utom en äkta smålänning, skulle kunna förstå vad vi kände då.

Den andra gången var igår.
En annan kollega hade blivit frågad hur många cigaretter hon rökte om dagen. Hon hade skrattande sagt att hon röker ju inte! Hon har rent av aldrig ens smakat på en cigarett.
Jag blev helt paff. Inte jag heller!, säger jag, för det är precis så det är. Jag har aldrig någonsin haft en cigarett mot mina läppar och jag tänker aldrig någonsin ha det heller.
Vi såg på varandra och log. Samhörighet.
Hon och jag delade något stort. Ingen av oss hade tidigare träffat någon som aldrig rökt en cigarett i sitt liv.
Det var ett fint ögonblick.

En annan spännande sak: Jag har flätor idag. Två stycken. Långa som fan. På var sin sida av huvudet. Säg, när hade jag det senast?
Sketalängesen!