En bildsvit från förra sommaren får symbolisera känslan jag bär nu.
En underbar tid som flyger fort förbi? undrar ni.
Nä.
Eller jo, det kommer den givetvis göra men mer en underbar känsla av frihet.
Österleeeeeen!

Förresten: den där tröjan är på villovägar. Jag saknar den å det grövsta. Nån som sett den? Gunilla Pontén. Omlott. Sketasnygg.
Sorg, är vad det är!
Jag vill stå i rågfälten med lavendelfärgad tröja och plocka vallmor i år igen!

Ps. David den jäkeln har smittat mig. Halsont, feber och huvudvärk. Jag låtsas inte om det. Jag har semester. Då är man inte sjuk. Nog om det.

Någon uppskattade inte sitthöjden som var.
Man måste tänka på ergonomin!
Tur att det finns människor som tar tag i saker som behöver förändras.
Var skulle vi vara utan dem?!

Dessa hamnar förmodligen hos d.n.a imorgon. Om ingen har nåt att säga om det, förstås...
Ni har alltid första tjing på mina smycken.

Det hör till ovanligheterna att spårvagnen är tom kl 21 en kväll då regnet vräker ner från en himmel som överrumplat alla.
Jag sitter tyst. På en tom vagn för man inget oväsen.
Jag hinner bli rejält regnvåt på min väg från hållplats till ytterdörr. Min mobil spelar stämningsfull musik för mig men jag kan ändå höra regnet. Det ackompanjerar. Jag går rytmiskt med sandaler som inte är gjorda för regnväder. Hårt går jag. Så att blåsan på min fotsula breder ut sig lite till och svider när det kryper in ett blött litet gruskorn, som en liten påminnelse.
Jag kommer in i trapphuset, hämtar flera dagars post som ser mycket ut men inte är det. För en hög med lokalblad räknas inte som post, tänker jag när jag sparkar av mig sandalerna i hallen.
Jag är hungrig och öppnar kylen. Vet inte alls vad som finns därinne.
Blir mött av ett paket ägg.
Ägg är bra.