Förra veckan badade jag i havet. Simmade ut till en sten som jag vet exakt var den finns. Den har alltid legat där, förstås. På samma ställe med perfekt sittyta när inte vågorna drar i en. Då kan man stå upp, känna vattnet mot höfterna och titta ut på havet. Det är en väldigt speciell känsla att stå där, till synes mitt i havet, och endast se vatten och himmel. Och bara höra vågskvalpet och inget annat. Och så får vi inte glömma doften. Den ska vi alltid minnas.

Det är som två världar ändå. Förra veckan, det vidsträckta havet. Denna dagen, storfilm på bio och indisk mat i stan där det kryllar av turister och semesterfirande. Inget lugn där inte, men inte dåligt för det. Bara annorlunda.

När man missar ena vagnen och väntar på nästa och man är alldeles ensam vid busskuren. Då kan man få för sig att plocka upp kameran och fota trasig spårvagnskur i kvällssol. Man kan också få för sig att fota sig själv genom glaset.

Jag ska på after work snart. Med en annan arbetsplats än min egen. Och jag har varit ledig idag.
Vad kallar man det för då? -Billig öl.

Minns ni att jag för ett tag sedan nämnde en lavendelblå tröja som försvunnit spårlöst? Minns ni hur jag beklagade mig över detta?
Saken är den att jag har letat i flera månader. Sedan januari, februari någon gång. Jag letade verkligen överallt. I varenda liten vrå. Hos mig själv, hos David, hos mina föräldrar, på jobbet. Vissa dagar letade jag praktiskt taget dygnet runt. Min blick sökte efter skrymslen som jag kanske hade missat. Bakom tvättmaskinen på jobbet, Bakom bokhyllan i sovrummet, i Davids skafferi.
Den fanns ingenstans och jag gav till slut upp hoppet om att någonsin få återse den. Jag tänkte att jag har ju ändå fotografier på den och jag får njuta av minnet hur snygg jag var i den.

Så igår.
Jag skulle tvätta alla stugluktande kläder från semestern och letade upp all smutstvätt jag kunde hitta. Rotade i resväskan och öppnade de där små facken där jag brukar slänga in smutsiga kläder i. Hittade ett nytt fack. Öppnade det också. Och drog fram den jädra lavendelblå tröjan!
Givetvis blev jag hur glad som helst. Jag skrek högt Det var som själva fan! Så skrek jag.

Sedan kom jag på. Den tröjan låg där hela Österlensemestern. Och den fanns där under resan till Prag i april.
Jag tror jag blir galen!
Den har legat där! På varenda jäkla resa jag gjort sedan i julas! Den har hånskrattat åt mig när jag rullat iväg med den bister över att inte kunna packa ner min fina lavendelblå tröja!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tror jag gör både och. Ja, tack.