Vi åt på finrestaurang vid vattnet.
Flundra med pepparrot, kapris, betor, potatis och citronsmör. Så gott det kan bli.
Mitt vattenglas immade igen av kondens. Det gjorde inte Davids. Vi har inget svar på varför.
Allt går inte förklara, men det går fotografera.

Idag är en sån dag när jag trixar och fixar med alla foton från semestern. Beskär och gör svartvitt och plockar fram fotots själ.
Allteftersom jag grejar kryper fotolusten fram. Jag har på känn att det blir en ordentlig fotopromenad sen. I skymning. Det bästa ljuset av dem alla.
Fram tills dess ska jag göra så lite det bara går. Jag har inte ens kommit ur nattlinnet än.
Det är söndagsfeel på den här måndagen.

Folk klagar på regnet idag hör jag. Varför då? Det behövs ju. Naturen vill ha det. Lotta vill ha det. Det borde räcka.
Folk säger Ni som klagade på värmen, är ni nöjda nu? Va? va? VA?
Ja.
Jag trivs rätt bra inomhus med regnet småsmattrande mot balkongräcket. Det doftar sommarregn genom den öppna dörren. Det är friskt och fritt från klibbig kvavhet.
Och ikväll när jag ska in till stan och träffa fina vänner på ölhak, då gör det inget om jag blir lite blöt i håret för jag kan redan nu känna känslan av att komma in i värmen på puben, skaka av mig regnet, rätta till hårlocken som klistrat sig fast i pannan tillsammans med regnvattnet. Jag kommer slå mig ner tillsammans med bra människor och njuta av att vara inomhus medan regnet blöter upp allt därute.
Det är en bra känsla. Förstår ni det? Inte en dålig.

Det enda som skilde dem åt var de skrubbade knäna på den ena flickan. Det kanske säger mer om deras personligheter än något annat. För vem kan hindra två personer från att vara egna individer?
Inte ens om man sätter upp deras hår i exakt likadana frisyrer med precis samma sorts hårklämmor placerade på millimetern rätt .
Deras identiteter vill ut. Genom ett litet hål i strumpyxorna.