Way out west. Ã…h, Way out west.
Höjdpunkten på hela året! Något jag alltid börjar längta till så fort det är över.
Nu är den här igen, fina festival!
Idag har vi, trötta i benen efter gårdagens underbara à la London, njutit av Beach house, flinat åt Iggy Pop, rört på kropparna till LCD soundsystem. Bland annat. Bland mycket.
Och så slås jag varje gång över hur fina människor är. Hur de går in för att se snygga ut. Hitta sin stil och visa upp den för alla. Folk är snygga. Vissa är mest speciella. Men ALLA är värda att slötitta på från en bänk där man sitter och avnjuter en belgisk våffla med grädde och hjortronsylt på.
Nu är jag så trött så trött. Imorgon väntar mina absoluta favoritband.
Ja, jävlar.
Det kommer bli magiskt, det känner jag redan nu i mina trötta, pirrande fötter.

Snart blir jag hämtad i en nygammal bil. Ny för oss, inte så särskilt gammal överlag.
Mina smycken och jag ska sedan visa upp oss på designmarknaden à la London vid Göteborgshjulet.
Det kommer bli så fint, tror jag. Men lite ledsen är jag för att jag missar fina The Villagers som ska spela i Annedalskyrkan ikväll. Fast jag är säker på att alla ni som kommer på marknaden kommer få mig på toppenhumör!
Och imorgon är det Way out west på allvar. Då jäklar!
Ojojoj.

Jag har en faiblesse för skymningsljus.
Ett svårfångat ljus. Ja, det är ett flyktigt sken.
Skärpa är det inte tal om, inte heller är det direkt önskvärt. Inte för mig; inte då i alla fall.
Ibland är det skarpa lite för enkelt. Lite för tydligt.
Tolkningsmöjligheterna begränsas i det fullt synliga.
Och begränsningar är ju trist, som vi alla vet.