I somras lyssnade jag mycket på låten We are the Battery human av Stornoway. Den blev som mitt ledmotiv när jag med raska steg promenerade till jobbet med spotify i hörlurarna. Och det är ju lite fint, för låten handlar om just det: att alltid vara uppkopplad. Att ständigt vara beroende av batteritid och internet och datorer och allt vad elektronik heter.
Jag har tänkt så mycket på det där. Jag älskar internet, jag är helt klart beroende av det, men samtidigt är naturen så oerhört viktig för mig. När jag kommer ner till Österlen så är det som om min kropp blir alldeles lugn och lycklig. Samma sak när hösten kommer och jag drar ner den friska luften i lungorna.
Jag tror det är viktigt att hitta den där vägen där båda sakerna får plats. Självklarheter, jag vet, men ibland fångas man i jobb, i internet, i stress och glömmer att man faktiskt kan blanda upp detta med skogsluft och havslukt.
Så, i juli tog David och jag de här bilderna. Som en liten tribute till Stornoway och deras fina låt We are the Battery human.

Och här har ni texten:

Where are we going this fine morning? What are we doing this fine day?
We're doing the same as every morning!
We're staying inside on this fine morning. Staying inside on this fine day.
We'll stare at a screen, like every morning.

And outside the window, spring is here, And we're gonna hibernate all year.
Under a pile of A4 snowflakes.
Cause we're the new generation, generation! We are the battery human!
But we were born to be free range. Free range. Whoa.

We've got the whole world at our fingers. We've got the whole world in our hands.
We get the blues as we grow richer.
Cause we need to fix our loose connection. Out in the natural World Wide Web.
Where humans evolved in three dimensions.

We were tuned in by natural selection. And we need to go online each day.
But inside we don't get no reception.

So join the new revolution, revolution! To free the battery human.
Cause we were born to be free range, free range! Whoa.
We are the new generation, generation! We are the battery human!
But we were born to be free range, free range! Whoa.

Och nu tänkte jag skicka de här bilderna till Stornoway och hoppas att de blir glada...

För drygt ett år sedan skrev jag om minnet av en skogsglänta. Det är ett så starkt minne att jag nog tänker på det minst en gång i veckan. Ibland alldeles flyktigt och ibland, om jag befinner mig till skogs, så känner jag det i varje del av mig. Det är nog därför som jag alltid stannar till vid soldränkt glänta. Var jag än befinner mig så måste jag stanna, se på solljuset och dra in atmosfären genom ögon och näsa. Tänka lite på den där platsen som för mig är som en magisk sagoskog, kanske ta ett kort och sedan gå vidare- mot nästa glänta!

Färgkombinationen på de översta örhängena gör mig lycklig. Sådär som bara en klockren färgkombo kan göra. Jag vill inte sluta titta på dem. Funderar på att lägga upp dem på signerat.se ikväll om ingen annan hinner före... Ni vet ni tjänar på att köpa dem av mig här direkt. Hint hint.
De orangegula pärlorna var mina sista av den sorten. Loppisfynd. Jag känner alltid lite sorg när jag använder upp en favoritsort. Då vill jag att det ska bli rätt liksom. Och det tyckte jag det blev den här gången.

Jag lär mig photoshop lightroom. Det är tufft. Häftigt. Coolt.
Än så länge är jag bara lite tuff, häftig och cool, men det kommer. Den här bilden blev jag väldigt nöjd med. Den är fäin, som David säger på bred Jönköpingsdialekt.