När jag tittar på den här bilden, som jag tog på Systern häromdagen, spelas det musik i mitt huvud. Sån där musik som är besläktad med hissmusik, ni vet. Nåt plinketiplonkigt, lagom soft och onödigt. Jag vet inte om jag någonsin har hört sån musik i mataffärer på riktigt, men i film har jag hört det. Amerikansk film har hjärntvättat mig att sammankoppla mataffärer med långa rulltrappor och hissmusik.
Jag vet inte om jag känner mig helt tillfreds med detta.

När vi promenerade genom Rålambshovsparken blev vi stoppade av en man som ville läsa kärlekssaga för oss.(Ingen mindre än skådespelaren som spelade Korvgubben Janne i Kopps. Viktor Friberg.) Han hade en meny som man kunde välja ifrån men han föreslog stycket Liten Karin som skulle kosta oss 20 kronor och skulle bli ett minne för livet, sa han.
Vi slog oss ned på varsin stol och innan han satte igång frågade jag om jag fick fotografera honom medan han talade. Det fick jag.
Sedan började han berätta om Karin som fick pussa Leonardo Di Caprio som kom upp som en ande ur en sockerdricksflaska. Om bilresan till midsommarfirandet som alltid blev likadant varje år, men inte detta året...
Jag tyckte så himla mycket om den här mannen. Hans historia var fin och rolig och hans ögon plirade så härligt. Och så pratade han ordentligt bred göteborgska också!
Dessa dagar alltså, så många fantastiska människor vi har träffat!

Och kolla in den skomakartummen! Den är inte att leka med!