Åhå! Jag har hittat en ny leksak!
Det finns ett objektiv som heter Tilt-shift som jag har suktat efter länge. Dyrt som sjutton, förstås. Det ger en väldigt fin miniatyreffekt och man kan få stora städer att se ut som pyttesmå modellbyggen. Himla fräsigt.
Nu har jag funnit genvägen! The Tilt shift maker!
Oj, vad jag har lekt! Jag har rotat bland mina gamla foton efter bilder med människor i eftersom det ger en extra tydlig miniatyreffekt med antingen folk eller byggnader.
Här har ni två av mina bästa tester hittills. Visst ser det coolt ut!

Förövrigt är jag upptagen med filmmanusskrivande, tapetångest, smyckesjobb, flyttförberedelser och vårlängtan. Ganska angenäma saker, alltså.
Fast vårlängtandet hade gått så mycket bättre om det bara hade SLUTAT SNÖA!!
Idag hörde jag en vårfågel som satt i en buske och sjöng ut sin förtvivlan över att ha blivit snuvad på välkomstsolskenet. Jag förstår den. Även jag har flyttat till våren nu, i mitt sinne. Nu måste bara naturen hänga med också.
What's holding you, dear springtime!?

Utomhus är det helt okej att ha kläder som sitter åt, bara de stannar uppe. Inomhus är det däremot helt allright att kläderna kanar ned, bara de inte sitter åt.

Råkade idag ha nöjet att sitta cirka tio minuter på en bänk utanför kassorna på ICA och glo.
Tittade på folket som stod i rad efter rad och slängde upp sina varor på rullband. Studerade kassapersonalen som skötte sina jobb. Blipp blipp för var streckkod som susade förbi.
Varje kassa har sitt eget universum, tänker jag. Alla dessa liv som rör sig under ett och samma tak, fullt fokuserade på sin handlingslista, på sin kö som ringlar sig sakta framåt, på sitt rullband, sin unge som inte ska smaka av lösgodiset.
Precis som jag fascineras av att kika in i spårvagnar som åker förbi packade med en massa människoliv tycker jag det är fantastiskt hur vi människor kan röra oss så nära utan att egentligen se varandra. Sida vid sida i grönsaksdisken. Ett liv per kundvagn. Små formationer av människor som tar sig från apelsinerna till det färdigskurna brödet via müslihyllan på väg mot mejerivarorna.
Och i kassorna sitter kassörskorna och tänker Blipp Blipp.

Med solljuset kommer livsenergin!
Bara en sån sak som att sitta vid frukostbordet och titta mot fönstret och se solsken genom transparent gardin och tänka att den där krukväxten ser lite ut som en hand som pressar sig mot immig duschkabin i vilken skräckfilm som helst.
Och på stan sedan där det är så torrt så att dammet yr på gatorna och folk omkring har börjat prata med varann och lyfta blickarna igen.
Jag vet att jag är beroende av det här. Jag vet också att jag inte mår bra av det evighetsgrå som är Februari. Jag finner ingen inspiration utåt av den tiden. Istället samlar jag min kreativitet inom de fyra väggarna, tills den dagen det lättar. Jag har kunnat göra smycken och tänka klart när det gäller mitt hantverk men längtat efter de andra delarna som fattas mig under vinterhalvåret.
Och så plötsligt: Jag känner hur intrycken rinner in i mig igen. Med ljuset och luften och fågelkvittret. Samlas som en varm boll i mitt bröst och sprider sedan ut sig i hela mitt väsen.
Det är nu det börjar: Nu kläcks årets kull av vårskrik och jag kan intyga att den är extra stor i år!