... och så passar någon på att ta en på brösten.

Ytterligare en loppisrunda idag. Tyvärr var den inte lika givande som gårdagens.
Vi lyssnade på ett av mina vaga minnen som sa att det finns en loppis vid vägen mot Mölndal. Det vaga minnet hade rätt.
Ett ställe där man välkomnades av den här vyn som fick mig att tänka på gamla skivomslag från 90-talet. Det enda som fattades var en sliten soffa. Och ett band, förstås.
Sakerna på den här loppisen var inte av det fräschaste slaget så att stackars Wilhelm Pepper hade kasserats var nästan överraskande.
Men så såg han ju också vansinnigt tjusig ut där han stod, lutad mot en turkosblå container.
Eftersom inga tangenter funkade så fick väl käre Wilhelm förlita sig på sitt vackra utseende istället.

Vi åkte till en jätteskoj loppis idag där folk var som hökar på sakerna. Hittade man en möbel fick man banne mig slänga sig på den och hålla om den tills en av försäljarna kom förbi.
Vi gjorde precis så när vi hittade ett fint köksbord med Perstorpsplatta på. Då gick folk förbi och kastade suktande blickar mot vårt bord. Ha!
När vi gick med bordet till bilen passerade vi ett fantastiskt sideboard i teak som vi skyndade tillbaks till efter att bordet låg i säkert förvar. Då stod det en kvinna där och hängde över det och gav oss blickar som tydligt sa Det här är mitt! Ser ni inte reviret jag pinkat upp här?
Vi såg, och fick muttrande ge upp.
Sedan hittade David fyra gamla 500 watts fotolampor som han illa kvickt tog upp i sin famn. Jag blev lyrisk över lampkartongerna som var original och finfina! Fast lamporna är sannerligen något extra. Man får skydda sig med handen för ögonen, så starkt lyser de.
Som David sa Tillsammans blir det ju 2000 watt!!!

Skuggan av skylten är mer intressant än skylten i sig. Sol- och skuggrandigt är det nya svarta. Hett med en sval touch.
Den här våren kommer vi se mycket skuggor i naturen, kan jag lova er.
Den nya skuggtrenden är stark, kom ihåg var ni hörde det först!