Ett äpple med ett blad på. Ett blad som råkat hänga med och hänga kvar. Sådant som får mig att ta fram kameran innan jag kan med att äta upp äpplet.

På tal om annat: Torsdag nästa vecka, den 16e juni, blir det Smyckesgalej i Redbergsparken. Alla som kan och vill är välkomna dit från kl 18 till ca 22 och titta på och shoppa smycken. Det kommer vara mycket trevliga priser! Klicka här för att komma till facebookeventet, sprid det till era vänner och ta med folk ni tror kan uppskatta lite lemonad och smycken i sommargrönskan!

Idag på Ica var det en liten flicka som gick runt och sjöng där hon gick med sin lilla kundvagn mellan hyllorna. Nanana na na na nanana, lät hon. Fint, tänkte jag. Nananan nana na na na BAJS, fortsatte hon. TYST! Sa hennes mor.
Fniss, sa jag.
Vad händer annars då? -Inget utom denna klibbiga värmen som smälter alla smarta tankar inne i mitt huvud.
Nanana na na na nanana BAJS!

Jag slutade jobba kl 21. Var hemma kl 20. My kind of logic.
En timme till godo satt jag alltså på bussen på väg hem med skoskav under fotsulorna och en läckande flaska mjölk i ryggsäcken. Men det sista visste jag inte om än.
Såg en regnbåge lysa upp en sliten husvägg och just då ropade den mekaniska rösten i högtalarna att vi kommit fram till hållplats Regnbågsgatan.
Givetvis, tänkte jag. Det är en sån kväll.
Regnbågen färgade mitt humör i klara färger ända tills jag kom fram till Ica och skulle plocka upp plånboken ur ryggsäcken och kände nåt blött...
Mjölkvit blev världen när jag satt på huk utanför Ica och såg rännilar bildas mellan gatstenarna.
Jag lämnade fuktiga sedlar till kassörskan och försökte att inte tänka på surheten som skulle gro till sig i sedelfacket över natten.
Gick sedan hem och tvättade sidensjalen i handfatet, la pengarna på tork och benen i soffan.
Och där är jag nu.

Det kändes verkligen så, som att jag helt plötsligt förstod precis varför jag är den jag är.
Jag satt på jobbet och pratade med en kollega som sysslar med musik. Vi diskuterade kreativitet och inspiration och jag berättade lite om mina smycken. Jag sa att eftersom det är jag själv som kommit på hur jag ska göra smyckena kan ingen komma och säga "du gör fel". Jag använder inga mallar, inga måttband, inga redskap. Det är bara jag och mina händer och mitt ögonmått.
Skulle jag börja räkna och mäta skulle jag totalt tappa intresset. Det skulle inte längre locka mig.
Jag sa att det är nog därför jag inte gillar att sy för man måste följa en massa regler då. Tygets struktur, kroppens mått, mönstrets linjer. Min kollega höll med och sa att det är som inom musiken där han aldrig har lockats av noter och takter. Han har aldrig lyckats lära sig det fullt ut för det är inte vad musik handlar om för honom.
Plötsligt mindes jag när jag var yngre och spelade tvärflöjt på musikskola. Flera år spelade jag. Typ tio, om jag minns rätt. Min lärare påpekade varje vecka vilken fin känsla jag hade för musiken men att jag inte bara kan spela flödande utan också måste kunna räkna takter. Han anmälde mig till en orkester. Jag hatade det. Så fort vi fick nya noter började alla omkring mig spela som om de redan kunde låten. De läste noterna. Jag kände mig så himla värdelös för jag visste att för mig skulle det krävas flera kvällar av trälande för att klura ut melodin och låtens "känsla", medan de kunde direkt.
För mig var noterna matte och jag avskydde matte. Det tog ju bort det roliga och det underbara, den fantastiska känslan som musik gav mig då jag fann låten efter allt hårt arbete. Då jag kunde spela den på känn, för jag visste hur den lät inuti mig.
Min flöjtlärare gav upp och lät mig gå på känn och jag fick mycket beröm för jag vet att han trots allt gillade mitt rebelliska synsätt på musik.
Idag kopplade jag för första gången ihop alla delar och insåg följande:
I allt jag gör, i allt jag är bra på och vill ägna mitt liv åt, vill jag lära mig själv. Jag vill finna formerna i mina smycken med hjälp av mina fingrar, jag fotograferar det som andra inte lägger märke till i det slitna och förfallna för att det följer inga regler, jag lär mig kameran genom att testa mig fram och lära känna hur den reagerar på ljus och mörker, jag inspireras av former som skapats av slumpen: ett krossat fat som blir till en miljon nya former till följd av ett misstag, en spårvagnskur som krossas och bildar ett virrvarr av sprickor och krackeleringar.
Skulle jag ta fram ett måttband och mäta exakt hur lång tråd som krävs för en halsbandsberlock istället för att tänka i armslängder och gå på känn, då skulle all charm och individualitet försvinna. Och då är det inte längre jag. Då är det någon annan.
Och så fungerar inte Lotta Losten.

David vaktade min väska när jag fotade smycken. Efter ett tag var han alldeles tyst alldeles för länge. Vände mig om och där satt han med ett finurligt flin, högt uppflugen i ett träd.