En stilstudie.

Idag hade far och jag en lång dag framför oss. Inledningsvis var det lite svårt med koncentrationen eftersom vi väntade omvälvande besked. Klockan halv elva, när vi stod mitt ute på landsbygden, ringde telefonen och pappa tog emot nyheten att han blivit morfar. Och jag har blivit moster! Lilla Hilda föddes idag och blir nu den andra Hilda Losten som någonsin har funnits. Den första var min pappas farmor. Heja min fina syster!
Efter den glada nyheten blev allt mycket lättare!
Vi åkte längs sommarkantade vägar, blev guidade av två kunniga och trevliga historiekännare, jagades av myggsvärmar, plåtade och trädde in i ett mausoleum i form av en gigantisk pyramid som låg gömd långt in i skogen, träffade glada kossor och fick se allt det vackra som är Småland en varm dag i juli.
Många timmar senare kom vi hem. Myggbitna, trötta och glada.

Idag inleddes pappas och min fototurné. Min far skriver på en bok om personer han mött under sina år som journalist i Småland. Jag är bokens fotograf.
Vi har träffat så fina människor, ska ni veta. En 97årig tant som fortfarande åker spark om vintern och hennes pratglada dotter. 97åringen somnade under fikat.
Och så var vi hemma hos en 93årig dam som var lika delar dement som förtjusande. Hon hade en 7-sits soffa i vardagsrummet i den gamla herrgården och jag fick bara fota henne om jag fick henne att se fin ut. Jag lovade.
Vi har fikat konstant och upplevt Sommarsmåland i sitt esse.
Imorgon fortsätter färden.

Jag testar nya sätt att fotografera mina smycken på. Vill skapa tydliga stämningar på varje bild. Vill inte fastna och göra samma jämt.
Det här lövet fick vila på ett par tunna, spetsliknande löv som jag hittat i en rabatt på Hisingen för några år sedan. De är helt galet tåliga.
Precis som mina smycken bygger deras styrka på mängder av sammanhållande tunna trådar. Tillsammans är vi starka, och allt sånt.