I Davids lägenhet på Hisingen fanns det perfekta fönstret att fota smycken i. Jag brukade hänga dem på persiennsnöret och kombinationen smutsigt fönster och skogsutsikt gjorde bilderna drömska och fina.
I vår nya lägenhet är det inte lika givet var jag ska fota någonstans. Jag har ett bord för min lightbox och det funkar finfint, men jag vill ha en bild som frontbild för varje smycke som ska vara lite annorlunda. Har letat och letat men överallt ser man hustak och fönster och bilar. Vi har jättefin utsikt men den gör sig inte riktigt som bakgrund. Det blir alldeles för brokigt.
Igår drog jag med mig stegen ut på ena balkongen. Spände upp ett snöre mellan benen på stegen och hängde mina örhängen där. Det vajade lite i blåsten, och jag fick sikta för att inte få med balkongräcken och hustak i bild, men jag tycker ändå detta är bäst hittills! Tyvärr blev det inte lika fint med alla färger men de här vita ser ju underbara ut.
Jakten fortsätter på den perfekta platsen men nu är jag i alla fall ett steg(e) närmare.

Jag jobbar på en ansökan. Till en cool grej. Idag har vi filmat min videoansökan.
Ni får bara se lite än. Vill inte avslöja för mycket förrän jag vet om jag kom med eller ej. Men ni ska få se sen, hur som helst. Det lovar jag. Okej, jag lovar inget, jag ser kanske asful ut. Ni får inte se mig när jag är asful Det får bara David. Höhö.
Well, det var en himla fin dag. Fåglarna kvittrade och träden knoppades på det sunkiga, förfallna stället som David och jag besökt innan, när vi gjorde vår film till Videomarathon i höstas.
Kontrasterna staplades på varandra idag. Ljud av idyllisk sommar mitt i allt bråte, glassplitter och misär. Och så kom vi med fina kamerorna och snygga smyckena. Jag bjöds även på lite show från David som dansade uppe på en container. Tänk, vad ni missade!

Måtte det bli precis så bra som jag vill att det ska bli!!
Ni håller väl era tummar?

Jag gillar verkligen hur olika de här ser ut beroende på vilken vinkel man tittar på dem. Och varje enskild halsbandsberlock har jag gjort från en enda koppartråd. Det är det som är den största utmaningen. Varje sida ska vara tvinnad ett exakt antal gånger, varken mer eller mindre, och jag måste hitta tillbaks till precis rätt ställe i slutet. Det går inte backa, bara gå framåt.
Skulle jag göra fel så är det kört. Tack och lov så har det inte hänt än.

Tänker inte titta ut genom fönstret idag. Och när jag går ut ska jag undvika att fästa blicken någon annanstans än på himlen.
Jädra förbenade vintern.
Och igår odlades tanken i mitt inre: Vågar man tro att det är vår på riktigt nu?
Skit också!