Jag får enorm Spela-in-undergångsfilm-längtan på det här stället.


Ps: Imorgon kommer den stora bildskörden. Nu har jag jättemånga kannor te att brygga, dricka upp och kissa ut innan det är läggdags. Mycket att göra alltså! Tjingeling så länge!

Innan det började regna och blåsa på det här viset var det en grå morgon med fint ljus och mörka moln. Vi åkte till andra sidan bron, till Hisingen, till Vågmästareplatsen, till rivningsområdet.
Snart skulle jag ta 500 foton av krossat glas, graffitiväggar och bråte, men i bilen på väg dit var det en "lönnäsa" som spelade roll.
Varje gång jag varit iväg på fotoutflykt av olika slag så finns det alltid ett gäng foton i början på minneskortet som är en påminnelse om minuterna innan Det Stora Fotandet tar vid. Som Lönnäsan här. Just då är minneskortet tomt, just då känner jag starkt för en ensam lönnäsa på en bilruta. Men sedan, några timmar senare, är de fotona som bortglömda. Jag har gått helt upp i vad det nu är jag fotograferar och glömt vägen dit.
Sedan kommer jag hem, kollar igenom bilderna och tänker: Just det! Innan allt bråte fanns Lönnäsan.
Nästan alltid är det nåt med de där bilderna som gör att jag inte orkar bry mig om dem sen. Som när man åkt på utlandssemester och ALLTID envisas med att fota ut genom flygplansfönstret och tror man ska ta minnesvärda bilder av moln och frost på glas. Det blir ALDRIG nåt minnesvärt. De bilderna skrotar på minneskortet, tar plats och är endast en påminnelse om att vi en gång i tiden var på väg till det här stora.
Egentligen är det ju fint. Egentligen borde man lyfta fram de bilderna som ett bevis på att det alltid finns något som inspirerar i varje ögonblick, även innan det ordentliga äventyret.
Så, här har ni Lönnäsan.
Innan vi hamnade mitt i fotohimmelriket.

Jag har inget vettigt att säga. Inte heller något direkt ovettigt. Men kanske något nostalgiskt.
Kollar runt i arkivet och inser att vid den här tiden på året de senaste två åren har det varit Videomarathon (filmtävling där man har 48 timmar på sig att göra en kortfilm på givet tema).
I år blir det inget. Vet faktiskt inte riktigt varför, folket på Videomarathon ville väl ta en paus eller nåt.

2009 var vi med första gången och jag agerade ond hundplågare. Det var förresten exakt på dagen två år sedan.
Förra året satsade vi på en lite mindre rörig historia med mer allvar men givetvis inte utan skoj (och en liten nakenchock).
Den kan ni se här.

Hoppas verkligen det blir ett Videomarathon nästa år för jag saknar den där pressen och kreativitetsrusningen som vi tvingat in oss själva i.

Med förkylning kommer inspiration, tydligen.
Gjorde de här två halsbanden igår och jag tycker så himla mycket om dem! De sitter så himla fint på kroppen. Lovar att visa så fort jag får möjlighet.

Annars då?

*Hatthyllan tippade betänkligt från väggen för andra gången på kort tid. Första gången var för kanske en månad sedan. Då låg alla hattarna på golvet när vi vaknade. Idag såg vi det innan det hände, om man säger.
Nu jädrar är det feting-skruvar i väggen!

*Jag har en förkylningsblåsa på insidan av underläppen. Min tunga retar den hela tiden. Jag vill sticka hål på den med en nål men något säger mig att det är en synnerligen osmart idé.

*Jag skulle jobbat i natt men sen inte på grund av en miss i nåt schema nånstans och jag ba "va?" och de ba "eh?" och vikarieenheten ba "..." för de hade gått för dan.
Well, det betyder att fler halsband får komma till världen ikväll, helt enkelt.

*Imorgon ska jag och en begynnande teatergrupp ha kick off i mitt kök. Jag tror det kan bli ungefär hur bra som helst.